Ny blodproppsmedicin minskar risken för stroke enligt Ekot mfl

Uppsala Universitet har skrivit pressmeddelande utifrån artikel i NEJM (förhandspublicerad igår samtidigt med ESC:s kongress i Paris) som är tillgänglig i fulltext tillsammans med ledarkommentar. Båda är gratis för närvarande på NEJM:s hemsida. Några svenska medier har nappat--nämnvärt är att SvD, DN, Vetenskapsradion och SVT vetenskap avhållit sig än så länge vad jag kan se. Jag har bloggat om sådant här nyligen, angående ROCKET AF som inte stod om i svenska medier nästan alls, angående Pradaxa här och här.

Ny blodproppsmedicin minskar risken för stroke - Ekot | Sveriges Radio

Detta är faktiskt en viktig medicinsk nyhet, i synnerhet för oss som arbetar med invärtesmedicin, hjärtsjukdomar och blodförtunning. På så sätt är det helt i sin ordning att skriva om det.

Problemet som jag får anledning att återvända till gång efter gång efter gång på den här bloggen är att journalisterna inte förstår problemet med att intervjua en huvudförfattare till en vetenskaplig artikel om dess betydelse--han/hon är oftast den bästa på att beskriva vad som gjorts i artikeln, men den sämsta på att ge en saklig beskrivning av vilka slutsatser man bör dra för framtiden. När det gäller en professor med hög profil och många bindningar till industrin (enligt jävsdeklarationen längst ner i artikeln i NEJM: "Dr. Wallentin, receiving grants from Bristol-Myers Squibb, Pfizer, AstraZeneca, Boehringer Ingelheim, GlaxoSmithKline, Schering-Plough, and Merck, consulting fees from Regado Biotechnologies, Portola, CSL Behring, Athera Biotechnologies, Boehringer Ingelheim, AstraZeneca, and GlaxoSmithKline, and lecture fees from Bristol-Myers Squibb, Pfizer, AstraZeneca, Boehringer Ingelheim, GlaxoSmithKline, Schering-Plough, and Merck.") är problemet om möjligt ännu större än när det rör sig om en nydisputerad forskare.

Enligt Ekot brukar Lars Wallentin säga att "varje patient som inte behöver Waran har vunnit någonting" och att med det nya läkemedlet så är man i stället " fri, lever som frisk, tar en tablett två gånger om dagen och behöver man inte alls befara hjärnblödning och andra blödningskomplikationer som man har med Waran".

Detta, kryddat med väl valda procentsiffror som "20 procent bättre skydd mot stroke" och "minskat antal dödsfall", är i min bok inte journalistik utan marknadsföring--sen om det är marknadsföring av apixaban, Uppsala, Lars Wallentin eller nya fina läkemedel i allmänhet är svårt att säga.

Som framgår av ledarkommentaren ovan och som är välkänt för läsare som följer nyheter inom blodförtunning och förmaksflimmer så finns nu 3 preparat som jämförts mot waran--först dabigatran i RE-LY, sedan rivaroxaban i ROCKET-AF och nu apixaban i ARISTOTLE. Alla tre är i ordets rätta bemärkelse jättestudier--drygt 18.000, drygt 14.000 respektive drygt 18.000, dvs drygt 50.000 patienter in alles. De två senaste är genomförda med "fejkade waranprover" så att patienter och prövare hölls blindade för vilket läkemedel patienterna tog--det är en logistisk bedrift som är anmärkningsvärd och jag lyfter på hatten för prövarnas målmedvetenhet i detta.

Alla tre studierna har liknande resultat; framför allt verkar de nya substanserna ha en fördel gentemot waran vad gäller förekomst av hjärnblödningar--dabigatran i den högre dosen utmärkte sig där med en till synes liknande blödningsfrekvens som waran men lite lägre förekomst av proppar, tromboemboliska händelser.

De flesta rapporterna noterar att det är en "jättestudie" men journalisterna ger inte intryck av att ha förstått varför  studierna är så stora: anledningen är att utfallen man studerar är ganska sällsynta--uttryckt annorlunda är waran ganska bra--och marginalnyttan med de nya preparaten är i absoluta tal ganska liten--då behövs det mycket stora studier för att uppnå statistisk styrka, s.k. power, för att dokumentera likvärdighet (egentligen non-inferiority, primära utfallet i samtliga rapporter) eller överlägsenhet.

Djävulen bor i detaljerna; ARISTOTLE liknar RE-LY i att man lyckades uppnå en god warankontroll (Time in range 62%) med internationella mått mätt, dock inte lika bra som svenska genomsnittet på drygt 70% i Auricula.

Många av nackdelarna med waran är välkända och vi har lärt oss leva med dem och byggt upp rutiner och skyddsnät för att hantera det läkemedlet under ett halvt sekel. Vi har även erfarenhet av hur vi skall använda läkemedlet i samband med operationer, akuta blödningar, hjärtinfarkt med ballongsprängning o.s.v.. Många sådana frågor är öppna för de nya preparaten; motmedel i samband med akuta blödningar saknas ännu men forskning pågår. Som för alla nya läkemedel finns en risk att biverkningar visar sig efter något-några års användning och leder till en omvärdering av nytta-riskbalansen, och detta bör vara ett skäl till viss tröghet i att anamma det nya.

Jag huvudräknade lite utifrån de angivna absoluta riskminskningarna och kom fram till följande naturliga frekvenser som är lättare att förstå än (icke meningsbärande) relativa riskminskningen som refererades av ekot:

Om 1200 personer behandlas med apixaban i ett år istället för med waran så drabbas ca 12-17 av dem av stroke (propp eller blödning) eller blodpropp till annat organ i kroppen i stället för förväntade 18 med waranbehandling. Dvs man behöver behandla 200-1200 personer i ett år för att förebygga en stroke eller propp till kroppen.

Om 1000 personer behandlas i ett år med apixaban istället för med waran så drabbas 2-4 av dem av hjärnblödning i stället för 5 som vore det förväntade utfallet med waran; man behöver med andra ord behandla 300-900 personer med apixaban i stället för med waran under ett år för att förebygga en hjärnblödning.

Angående totala dödligheten där det förelåg en statistiskt signifikant skillnad till fördel för apixaban: 120-10000 personer behöver behandlas under ett år med apixaban för att en färre skall dö. Punktestimatet i studien motsvarade 200 personer som behövde behandlas ett år.

Alla svenska journalister som väljer den enkla vägen och nöjer sig med att intervjua professor Wallentin får underkänt i min bok. Lämpliga personer att fråga om hur vi ska förhålla oss till nya läkemedel är några ansvariga läkare för waranmottagningar runt om i landet, företrädesvis någon utan engagemang för industri eller studier på nya läkemedel. Frågan är viktig och de nya läkemedlen kommer att ha en roll att spela framöver, men ingen läkare som jobbar med dessa frågor i vardagen gläds åt den här typen av kvälls- och veckotidningsjournalistik.

Fetmaoperation fördubblar risken för alkoholmissbruk enligt SVT Vetenskap (mfl)

Bodil Appelquist på SVT Vetenskap skriver om svensk forskning i fetmakirurgibranschen som inte publicerats annat än som abstract på konferens i våras (varför dyker den här nyheten upp nu?) och därför inte går att värdera på ett vettigt sätt. Från abstractet (som jag inte vet om Appelquist läst) så har man samkört register över genomförda fetmaoperationer med slutenvårds- och diagnosregister och sett en översjuklighet jämfört med kontrollbefolkning (ålders och könsmatchad) i sjukhusvård med diagnosen alkoholberoende. Lite siffror från studien läckte ut t.ex. hit.

Fetmaoperation fördubblar risken för alkoholmissbruk - vetenskap | svt.se

Jag känner mig lite kluven inför hur jag skall bedöma det här referatet; å ena sidan är det här förmodligen ganska bra forskning, å andra sidan är det ganska dålig journalistik. Anledningarna är följande, som jag ser det:

1. Opublicerade data som inte går att värdera för utomstående inklusive journalisten
2. Den enda som kommenterar studien är huvudförfattaren som självklart tycker att detta är det största sedan skivat bröd
3. Siffran som citeras friskt, "fördubblad risk" vid gastric bypass (jämfört med restriktiva operationer, t.ex. vertical banded gastroplastik) är inte alls trivial att värdera utan att känna till mer om data--vilka absoluta frekvenser det rör sig om, till att börja med--det rör sig alltså om en "hazard ratio", alltså en kvot mellan två "oddskvoter" (ett begrepp som i sin tur inte är helt enkelt för lekman att smälta). Statistiskt sett rätt mått men inte alls lätt att kommunicera på meningsfullt sätt.
4. Utan att känna till mer än det som går att läsa i SVT:s referat och länkarna ovan så kan jag säga att det finns potentiella andra förklaringar än den som nämns i SVT:s referat som måste beaktas--t.ex. har fetmakirurgin ökat dramatiskt från 80-talets början till nutid (som är det som omfattades i studien) och fördelningen av operationsmetoder tror jag har förändrats mycket över tid. Validiteten i utfallsmåttet, sjukhusvård med diagnosen alkoholberoende, måste också problematiseras när man bedömer registerstudier.
5. Nämnde jag att det är opublicerade data?

Tyvärr så blir det inte godkänt för det här referatet som annars såg ganska lovande ut.

Nyheten spreds också via TT och Dagens medicin till andra i Sverige, t.ex. hit, hit, hit, hit.

Hundar spårar lungcancer enligt SVT Vetenskap

Bodil Appelquist på SVT Vetenskap skriver om samma artikel som jag nyss bloggade om från Eur Resp Journal, angående att man tränat hundar att med hjälplig precision identifiera "doften av lungcancer". Inslaget jag såg på 19.30-nyheterna ikväll var en parodi på vetenskapsjournalistik som jag vill ha den. Man hade faktiskt bjudit in en icke inblandad forskare som fick kommentera betydelsen av studien: en hundforskare från SLU. 

 

För att upprepa min invändning mot vinklingen på radion: I min mening är inte poängen med den här vetenskapsnyheten att hundar är kloka och kan komma att vara till nytta i människans och medicinens tjänst genom att ställa näsan till förfogande för att hitta lungcancer, utan att det finns ännu okända ämnen eller mönster av ämnen i utandningsluft hos lungcancerpatienter som kanske kan gå att använda som cancermarkörer till olika ändamål i framtiden. Det är inte en hundnyhet utan en lungcancernyhet (därav valet av tidskrift), och en lämplig person att kommentera vore en lungläkare.

 

I det skriftliga referatet citeras en av artikelförfattarna och hans slutsats att "den här nya studien tydligt visar att det finns sådana markörer i utandningsluften hos cancerpatienter" återges vilket är snäppet bättre än på vetenskapsradion.

 

Detta med att "skilja lungcancer från KOL" som jag hört och sett mycket om idag är virrigt från klinisk horisont eftersom den diagnostiska undersökningen som bekräftar eller utesluter KOL, spirometri (lungfunktionsundersökning), är snabbt tillgängligt på vårdcentraler och sjukhus över hela västvärlden.

 

Referatet på SVT är nästan, nästan godkänt men handlar för mycket om hundar (särskilt det långa inslaget på 19.30-nyheterna) för att det skall vara OK.

Hundar upptäcker cancer enligt Vetenskapsradion

Gustaf Klarin på Vetenskapsradion har skrivit ett referat av den här artikeln i European Respiratory Journal (division 2 inom internmedicintidskrifter i allmänhet, men nästan division 1 bland lungmedicintidskrifter, fjärde plats).Det finns pressmeddelande från erj här och internationella vetenskapssajter har snappat upp nyheten och jag har viss misstanke om att det är därifrån uppslaget kommit. Mer om varför snart.

Den som läser eller hör det här referatet kan lätt ledas att tro att förlängningen på detta är hundar som jobbar i rutinsjukvård, ungefär som mammografibussen (skärmbildsbuss för tbc-screening för en äldre lyssnare). Kanske man får gå förbi en lungcancerhund, en bröstcancerhund och en diabeteshund i samband med 50-årskontrollen på vårdcentralen i framtiden?

Detta är dock absolut inte vad artikelförfattarna förespeglar i originalmanus eller ens abstract. Absolut inte!

Från abstract:

LC was identified with an overall sensitivity of 71% and a specificity of 93%. LC detection was independent from COPD and the presence of tobacco smoke and food odors. Logistic regression identified two drugs as potential confounders.

It must be assumed, that a robust and specific volatile organic compound (or pattern) is present in the breath of patients with LC. Additional research efforts are required to overcome the current technical limitations of electronic sensor technologies to engineer a clinically applicable screening tool.

--------------

Den logiska tolkningen av hundförsöken är att det verkar finnas något som "luktar" i utandningsluften hos många personer med lungcancer och som saknas hos de som inte har lungcancer. Om vi kan identifiera detta eller dessa ämnen vore det mycket intressant som cancermarkör för framtida studium och möjligen för användning i screeningsammanhang. Detta är orsaken till att det förhandspublicerats i relativt tung vetenskaplig tidskrift, inget annat.

Denna huvudpoäng saknas helt i Klarins referat som istället bär en doft--svag men kännbar för min tränade näsa med nära 100-procentig precision--av kvällstidning. Om man ögnat igenom abstract framgår den här tolkningen omedelbart, ännu tydligare blir det om man läser artikeln. Jag misstänker därför starkt att den som skrivit referatet inte orkat gå ända till källan.

Huvudbudskapet är mitt överordnade betygskriterium, men även på de andra är detta referat bristfälligt: en huvudförfattare är den enda som får kommentera resultaten, således ingen utomstående som får nyansera det, och referens saknas.

Tyvärr kan jag inte godkänna det här--betyget blir IG.


Hundar upptäcker cancer - Nyheter från Vetenskapsradion - Vetenskap & miljö | Sveriges Radio

Cannabis gör dig känslomässigt urholkad enligt DN

DN gör sig till megafon för en psykolog som heter Thomas Lundqvist som arbetar med och forskar om cannabis i Lund.  Hans uppfattning om cannabis är att det är en mycket skadlig drog (kort sammanfattning) som påverkar brukarnas känslo- och tankeliv på genomgripande och negativa sätt och som till och med hotar vårt demokratiska samhälle.

”Cannabis gör dig känslomässigt urholkad” - DN.SE

Huvudsakligen handlar allt i artikeln--inklusive faktarutan--om Lundqvists uppfattningar.  Han hänvisar ibland till "undersökningar", "forskning" och berättar en stor mängd siffror (99% börjar när de är mellan 14 och 16 år, mer än 90 procent har slutat efter tre år) som visar vissa saker men på ett sådant sätt att det är omöjligt att kontrollera fakta.

Lundqvist kanske har rätt i någon bemärkelse. Han kanske har fel i sina generaliseringar och slutsatser. Jag har i yrkeslivet sett mycket liten mängd cannabis--någon enstaka ung vuxen som provat olika droger och däribland även cannabis och blivit mer eller mindre förgiftad, men inte mer än så--och kan inte uttala mig om det utifrån egen erfarenhet. Däremot har jag sett dokumentär på TV och ögnat igenom intressant artikel i Lancet från några år sedan (Nutt et al, Lancet 2007, Development of a rational scale to assess the harms of drugs of potential misuse) som talar för att det förmodligen inte är en lika farlig drog som t.ex. alkohol i de flesta bemärkelser.

Att brännmärka alla som föreslår en legalisering av cannabis som okunniga eller med ekonomisk vinning av cannabislegalisering är ett fult grepp.

Jag konstaterar också att DN gillar Lundqvist. Redan 2002 skrev en kollega till Astrid Johansson, Malin Nordgren, i stort sett samma intervjutext.

Den här artikeln är nog inte tänkt som vetenskapsjournalistik och man kunde tänka sig att låta den vara utom tävlan vad gäller betygsättning... man kan tänka sig det, men så lätt kommer man inte undan när man intervjuar disputerad forskare om hans älsklingsämne. IG!

Äldre har ofta brist på D-vitamin enligt SvD

Henrik Ennart på SvD gör en artikelserie om gott åldrande m.m. och har intervjuat en dietist Elisabeth Rothenberg som skrivit vetenskapligt underlag för Livsmedelsverkets nya kostråd för äldre. Liksom artikeln jag kommenterade nyss ser det här mer ut som veckotidningsjournalistik än vetenskapsdito. Inga referenser, en eminens får uttala sig i svepande ordalag och hänvisa till onämnda studier.

Äldre har ofta brist på D-vitamin | Inrikes | SvD

Det grundläggande påståendet om D-vitaminets viktighet har jag hört nämnas i Sverige sedan ett par år tillbaka och lite längre (ca 3-4 år) i internationella litteraturen. Jag har hört kollegan Mats Humble föreläsa om det och läst en del av vad han skrivit och blivit citerad i olika forum om det. Tonfallet har väckt min skeptiska ådra och inget jag har läst har ännu övertygat mig om att det faktiskt rör sig om ett folkhälsoproblem.  Det som saknas är vettiga interventionsstudier som dokumenterar att tillskott av D-vitamin faktiskt gör någon nytta.

Som vetenskapsjournalistik får dagens alster av Ennart IG. Ingen referens som går att kolla upp, massor med siffror och påståenden som är omöjliga att förhålla sig till ens för en initierad läsare, en svensk eminens som får använda SvD som megafon.

För mycket sömn skadligt enligt SvD

Henrik Ennart på SvD har intervjuat professor Torbjörn Åkerstedt på KI om sömn, utbrändhet, stress m.m., dvs Åkerstedts favoritämnen. Han uttalar sig (liksom då jag hörde honom föreläsa under grundutbildningen) i ganska svepande ordalag om den goda, lagom långa sömnens betydelse för god hälsa och långt liv. Det finns många siffror och hänvisningar till olika studier men det är uttryckt så att det är omöjligt att kolla upp pga otillräckligt angivna referenser.

För mycket sömn skadligt | Inrikes | SvD

Professor Lennart Möller på miljömedicin nämnde under sina ganska trevliga, kåserande föreläsningar för läkarlinjen på kursen om miljömedicin, angående miljö- och hälsolarm samt riskbedömningar att det finns en liten grupp mycket synliga kollegor och forskare i samhället, som trivs i spotlighten och som interagerar på ett sådant sätt med media att de ofta blir tillfrågade när något ska kommenteras. Professor Åkerstedt är en sådan person som ofta syns och hörs när något ska kommenteras som är relaterat till stress och sömn (populära ämnen).

Som vetenskapsjournalistik är dagens alster inte godkänt. Det liknar mer ett veckotidningsreportage, och möjligen är det även det som det är tänkt att vara. Det finns ingen rubrik mer än "inrikes" så det är svårt att avgöra. Ändå är ambitionen tydligt att det ska handla om vetenskapliga rön på något sätt, och då duger det inte.

Referenser saknas, en (svensk) eminens får lägga ut orden utan att bli motsagd, och det "vetenskapliga" förblir höljt i dunkel: vilka är "forskarna" som "misstänker att den uteblivna djupsömnen bidrar till att göra äldre skröpliga"? Vilka är "experterna" som "ansåg att runt åtta timmars sömn var bäst"? Var finns ödmjukheten kring det s.k. ekologiska tankefelet (att medelvärden på befolkningsnivå enkelt medger slutsatser på individnivå)?

Tillägg: Mer av samma problem finns i Ennarts andra artikel i samma serie (om åldrande), men här om D-vitamin.

Ny medicin kan förebygga stroke enligt Expressen

Maria Rydhagen och Sara Lindh på Expressen gör som konkurrenten gjorde förra veckan, en sida med smart marknadsföring av Pradaxa. Boehringer Ingelheim är självklart mycket nöjda.

Ny medicin kan förebygga stroke - Expressen - Nyhetsklipp 2011-08-08 - Retriever

Artikeln är upplagd kring ett patientfall med en kvinna, oklart om hon har förmaksflimmer eller ej, som haft stroke och som fått huvudvärk av Waran (ovanlig biverkan som jag inte känner igen, däremot är det ju vanlig biverkan av ett annat "blodförtunnande", persantin, och man undrar om det rör sig om en hopblandning) samt en intervju med dr Wallentin där han får fortsätta sitt korståg mot Waran och för Pradaxa.

Den här artikeln är exempel på urusel vetenskapsjournalistik och går industrins ärenden helt förbehålls- och till synes tanklöst. Ingen länk eller namn på studien, Wallentin får yttra sig men ingen utomstående får säga något, och beskrivningen av studien med en massa relativa riskreduktioner tagna ur sitt sammanhang ger ett solklart IG. En struken geting hade Expressen satt.

Vad tror jag om Pradaxa, då? Jag tycker att SBU träffat ganska rätt i sin analys och att den stämmer med min läsning av RE-LY: jämfört med svensk (välfungerande) waranbehandling har pradaxa ganska likartad risk/nyttoprofil i genomsnitt, men det finns enskilda patienter för vilka balansen förskjuts åt ena eller andra hållet. Utifrån kostnaden och att mycket av en tänkt minskad waranförbrukning inte går att räkna hem ekonomiskt eftersom det rör sig om fasta kostnader (personal på waranmottagningar) så bör Waran fortsätta vara förstahandspreparat.

Likaså bör vi vara återhållsamma med förskrivning av pradaxa till patienter som inte kan sköta waranbehandling pga bristande följsamhet osv. Vi kommer att registrera patienterna i kvalitetsregistret Auricula så snart det blir möjligt för att övervaka utrullningen av det nya preparatet. Det finns en del kända och säkert en del okända nackdelar med Pradaxa där man kan nämna avsaknad av motgift och avsaknad av rutinprov för att mäta effekten som kända nackdelar. Många nya läkemedel visar sig ha biverkningar eller oönskade effekter som man inte hade en aning om efter en tids användande; pradaxa har några år på nacken och är testat fram och tillbaka i olika scenarion och verkar rätt bra, men vi får väl se.

Farligt börja dagen med en cigg enligt TT (i DN)

TT gjorde en notis av artiklarna jag bloggade om tidigare. Det är så nedbantat att det inte är meningsbärande. Det är en vetenskapsnotis och inte journalistik.

Farligt börja dagen med en cigg - DN.SE

IG.

Morgoncigaretten är mest cancerframkallande enligt SVT

Linus Brohult på SVT har gjort reportage som t.o.m. kom på Rapport på kvällen, angående en förhandspublicerad artikel i tidskriften Cancer--det finns en länk till en helt annan studie av samma författare (dr Muscat) på hemsidan, dessutom till en annan tidskrift, vilket dokumenterar ganska väl att den gode Brohult förmodligen inte läst originalartikeln (finns här) utan något av de många engelskspråkiga referaten på internet, t.ex. här.

Morgoncigaretten är mest cancerframkallande - vetenskap | svt.se

Så ingen poäng avseende länk/referens; snarast minuspoäng eftersom det var fel länk som angavs vilket enbart förvirrar en intresserad surfare.

En författare får uttala sig om hur viktiga resultaten är, det är minus.

Ingen utomstående uttalar sig, inga poäng där heller.

Beskrivningen av metoden då?  Nå, en bra första fråga är vad "Cancer" är för tidskrift.... det låter ju bra, ungefär som "Nature", "Science", "Blood", "Brain" osv... men det är inte bra, utan visar sig vara division 4-tidskrift inom onkologin.  Inte ens topp 40 inom onkologin.  Då undrar vän av ordning vad som är fel på den här "jättestudien"....

Till att börja med är det jättegamla data; det är en fallserie med dels öron-näsa-halscancer från 1985 till 1991 (endast kirurgiska fall), dels lungcancerfall från 1977 till 1999. Kontrollerna var rökare utan lungcancer (men med andra sjukdomar) som var inbjudna från samma mottagning, vilket är knepigt--det är t.o.m. så att man kan fundera på hur man rafsat ihop sina kontroller (det verkar finnas en betydligt större pool som man plockat matchade rökare ur).  Det fanns en överrepresentation av mer höggradigt tobaksberoende i lungcancergruppen (73% rökte inom 30 minuter, 88% inom en timme, jämfört med 50% respektive 71% i kontrollgruppen), som kvarstod efter korrektion för antal cigaretter rökta. Egentligen är detta hela studien (med motsvarande resultat för önh-cancer).

Min tolkning (vilken har ganska gott stöd i diskussionsdelen i artiklarna, men saknas i rapporteringen i Rapport) är att det hela låter sig lätt förklaras av att mer höggradigt beroende rökare suger i sig mer av varje cigarett (djupare halsbloss, mer rökt av varje cigg). En kul beräkning som jag inte tänker roa mig med är att skatta hur mycket "giftigare" cigaretterna är för höggradigt beroende rökare än för låggradigt beroende diton (gissningsvis inte så mycket farligare, kanske 10 år med höggradigt beroende rökning motsvarar 12-15 år med låggradigt beroende, med samma cigarettförbrukning, s.k. pack years).

Medielogiken gjorde det här till en självklar nyhet i Sverige: ju mer stötande rökbeteende, desto större risk för cancer... säkert känns det t.o.m. tilltalande för rökavvänjare m.fl. att peka på den här sortens data i skrämselsyfte. Vällovligt men jag gillar inte att skrämmas, särskilt inte med skitstudier.

Faktum kvarstår dock: det är inte en särskilt bra eller intressant studie--metoddelen, särskilt vad gäller val av kontroller, är svajig, och data är jättegamla. Påståendet att man "från vårdens sida får det lättare att identifiera rökare som har en särskilt hög risk att utveckla cancer" är kryptiskt.

Betyg då... eftersom jag inte tycker att studien handlar om huruvida "cigarettrökning direkt på morgonen är mer cancerframkallande än annan rökning" utan om att det är vanligare med mer höggradigt tobaksberoende hos rökare som får cancer än hos rökare som inte får cancer så får inte ens huvudbudskapet godkänt. Övriga punkter med länk (felaktig), författarkommentar (skryt), avsaknad av oberoende kommentator sänker också. IG såklart.

Hjärntumör kan vara ärftlig enligt TT

TT har tagit ett pressmeddelande från Umeå och kört på det med god draghjälp av en av huvudförfattarna, kollegan och forskaren Beatrice Melin. Många tidningar har hakat på och kört en mer eller mindre klippt variant av samma text.

Det handlar om en "genome wide association study", en smart och mycket trendig metod för att identifiera tänkbara gener som bidrar till sjukdomar eller tillstånd som inte har någon "enkel" ärftlighetsgång.  Enkelt uttryckt så tittar man på hundratusentals olika delar av DNA från stort antal patienter samt friska och ser om några "varianter" verkar vara överrepresenterade bland de sjuka jämfört med de friska. Det hela ger upphov till enorma mängder data och kräver komplicerade statistikprogram för att tolka och fiska fram resultat ur.

Här har man alltså hittat en sannolik gen som på något sätt är inblandad i utvecklingen av meningiom, en oftast godartad form av hjärntumör som drabbar ganska få (ca 300) personer årligen i vårt land. Det är tydligen även en gen som kan vara inblandad i blodsjukdomar vilket gör det mer trovärdigt på något sätt.

Tyvärr är det nästan helt felaktigt att sätta rubriken "hjärntumör kan vara ärftlig" utifrån ovanstående; det finns en nyckelreferens från för några år sedan som använde svenska cancerregistret under 50 år för att skatta risk inom familjer för hjärntumörer som ger visst stöd för en sådan rubrik. Frågan som Melin lägger ut orden om i DN, huruvida det finns en koppling mellan den nyupptäckta genvarianten och strålkänslighet, var ny för mig men tydligen inte för onkologisamfundet. En publikation i våras gjorde en liknande genetisk analys på familjer som drabbats av flera fall av strålningsframkallade meningiom och fann flera kandidatgener som verkade kopplade till det tillståndet, dock ingen i närheten av den aktuella genen i den nya studien (ingen ens på samma kromosom)... vilket talar för att Melins förhoppning och spekulation om tänkbar betydelse för den här forskningen känns ganska långsökt.

Sen måste man nämna den relativa riskökningen som den aktuella genen skattas stå för; ca 40% riskökning, vilket motsvarar en svag riskfaktor...

TT:s pressmeddelande får IG pga nästan allt fel i min bok: ingen förklaring av vad som gjorts, ologisk rubrik, ingen utomstående som kommenterar forskningen, författare till studien får lägga ut orden om studiens betydelse och spekulera om kommande publikationer och deras kliniska betydelse.


Hjärntumör kan vara ärftlig - DN.SE

Sen måste nämnas en annan käpphäst för mig: den nationalistiska/chauvinistiska/lokalpatriotiska aspekten.  Den här typen av "genletande" studier går det sedan ett par år tillbaka tretton på dussinet av.  Den aktuella studien publicerades i en framstående tidskrift vilket förmodligen betyder att den är av hög teknisk och metodologisk kvalitet, men jag tror att om den inte hade haft svenska medförfattare så hade den aldrig refererats av TT. Jag kallar det Sverigefaktorn och har lagt upp det som en tagg på bloggen.

Mitt belägg för att det är sant: månadens nummer (ett nummer av en tidskrift, där det nog finns 20 lika "tunga" publikationer att välja på--det är nämligen så att även tidskrifter inom specialiteterna publicerar sådan här forskning ibland) av Nature Genetics innehåller nämligen "genletande" originalartiklar om metabolt syndrom, Bechterews sjukdom, Prostatacancer, Lungcancer hos kineser, Hepatit C som utvecklas till levercancer och hjärtinfarkt hos diabetiker, och jag har inte sett något TT-referat av dessa artiklar...

Om råttgift i Aftonbladet

Caroline Hougner i Aftonbladet går Boehringer Ingelheims ärende och skriver om lanseringen av Pradaxa. Nytt blodförtunnande medel godkänt i EU | Hälsa | Aftonbladet.

Det är så rörigt och tendentiöst att det nästan är tomt på information; ingen kan dock missa att Pradaxa blivit godkänt och att waran är "farligt".  Beskrivningen av SBU-rapportens slutsatser är felaktig.  Att låta en karismatisk professor som rest världen runt för att beskriva RE-LY-studiens resultat berätta hur bra det är är likaså en journalistisk galenskap.

" Pradaxa är nu godkänt i EU. Läkemedlet kan ersätta Waran – vars aktiva substans även används för att bekämpa råttor. De dör av inre blödningar."

Alla läkare (säkerligen också erfarne kollegan Wallentin) vet att nya läkemedel inte sällan har egenskaper som inte är uppenbara vid lanseringen.  Detta manar till ett visst mått av tröghet i vår förskrivning. Att det saknas motgift mot Pradaxa i samband med blödning och att man blir ungefär lika lättblödande med Pradaxa som med Waran står naturligtvis inte i artikeln.

Jag var inblandad i en pradaxaförskrivning förra veckan och noterade att det för närvarande tillhandahölls i styrkorna 110 och 75 mg, och för att komma upp i normaldosen 150 mg x 2 så krävs alltså inte en utan fyra tabletter per dag.

Förstår författaren skillnaden mellan "vart tredje" (sic) och "tredje vanligaste"?

Det är kvällstidningsjournalistik i ordets sämsta bemärkelse och får naturligtvis IG.

Spädbarn får skadliga mängder salt enligt SVT Vetenskap

Linus Brohult på SVT Vetenskap skriver att spädbarn får skadliga mängder salt.

"En ny europeisk studie visar att 70 procent av våra spädbarn får i sig för mycket salt." står det med feta svarta bokstäver. En oförsiktig läsare/tittare kanske tror att det är "sant" i någon vanlig mening.

Uppslaget till nyheten kanske kom härifrån.

Det är inte vetenskap med ett stort nyhetsvärde, vilket förklarar att det publiceras i en division 2-3-tidskrift; problemet är uppenbart från abstractet: det handlar om barn födda 1991 till 1992, och utgår från intervjuer och dietistfältarbete utfört 1993. Det må vara en europeisk studie, men den utspelar sig i närområdet till staden Avon i England. Det enda som hade gjort detta till jätteintressant aktuell forskning hade varit om man följt upp de aktuella barnen i nutid.

Nyanser i engelsk bebiskosthållning för nästan en generation sedan är faktiskt inte något vi ska ta till intäkt för att "våra" spädbarn får i sig si eller så mycket salt.

Det är en tramsig artikel som förstorats upp bortom all sans i referatet, den enda som får uttala sig (i ett pressmeddelande, som det verkar) är författare (och således självklart partisk till fördel för resultatets innebörd), och det saknas länk till artikeln.

Ingenting att se här. IG till SVT vetenskap.

Tranbärsjuice möjligt alternativ till antibiotika mot urinvägsinfektioner enligt Vetenskapsradion

Jan Torkelsson och Pierre Martin på Vetenskapsradion har gett sig på en artikel i Archives of internal medicine som är en bra tidskrift i medicinbranschen. Artikeln finns här (abstract). Sammanfattningsvis var studien negativ avseende huvudsakliga hypotesen, att tranbär (i form av kapslar med koncentrat) inte var underlägset (non-inferiority) kombinationsbehandling med trimetroprimsulfa för att förebygga återfall i symtomatisk urinvägsinfektion hos kvinnor före menopaus med minst 3 UVI under senaste året.

Vetenskapsradion har bett om och fått kommentarer från Annelie Brauner på KS som jag tror är mycket kunnig vad gäller bakterier och urinvägar; hon var utmärkt lärare för drygt ett årtionde sedan och berättade målande om urinvägsinfektionernas mikrobiologi för oss glada kandidater. Hon säger kloka och okontroversiella saker. Att bakterierna som selekteras fram hos patienter som får långtidsbehandling med antibiotika är resistenta mot just dessa antibiotika är ju självklart.

Således, om man hittar åter till mina betygskriterier, kan vi bocka av: ingen från studien berättar om den, en utomstående (klok) person får kommentera, och det finns en referens längst ner. Tre rätt av tre möjliga så långt!

Men problemet är att det inte framgår tillnärmelsevis bra nog att det var en negativ studie. Den aktuella studien saknar en kontrollgrupp och det går inte ens att uttala sig om huruvida tranbärsjuicen i denna studie hade någon som helst effekt på de behandlade kvinnorna: att mediantiden till första symtomatiska urinvägsinfektion var 4 månader talar för att effekten var blygsam om man relaterar till kriteriet att man skulle ha haft minst 3 urinvägsinfektioner under året innan studien. Påståendet i första stycket, "Nu visar en holländsk studie att tranbärjuice har en viss förebyggande effekt mot urinvägsinfektioner, som inte ökar risken för resistensutveckling", är en över- och feltolkning av den aktuella studiens resultat.

En bisak som den här artikeln inte handlar om är att det finns faktiskt en cochraneanalys från häromåret som sammanfattar att det finns visst stöd för att tranbär i olika former kan skydda mot återfall i urinvägsinfektioner. Det finns metodproblem med många av studierna, många patienter avslutar behandlingen under studiernas gång (så även i denna studie) osv, men det finns som sagt ett visst stöd och det är ett intressant uppslag för forskning kring mekanismer, dosering, effekt osv framöver.

Således: IG till Torkelsson och Martin, trots goda föresatser.

Självlysande hund ska bota Alzheimer

Någon på DN skriver delikat kvällstidningsprosa och har satt en rubrik därefter: Självlysande hund ska bota alzheimer.

Detta är så tramsigt skrivet att jag inte ens tänker leta efter originalmanus osv. Det är marknadsföring och skryt för en forskargrupp i Korea som (såklart) inte håller på med demensforskning utan med kloning av djur samt någon form av genteknik.

Gå vidare. Ingenting att se. DN:s vetenskapsredaktion sjunker en stegpinne till ner i dyngan.

IG med eftertryck.

(Gastric bypass) lika blodtryckssänkande som medicin enligt SVT vetenskap

Annelie Larsson på SVT Vetenskap har refererat nya rön kring fetmakirurgi: Lika blodtryckssänkande som medicin. Kollegan Peter Hallersund har nyligen försvarat en doktorsavhandling i kirurgi i Göteborg. Jag har faktiskt läst igenom stora delar av "kappan" för att försöka smälta resultaten. Jag har mejlat Hallersund och bett honom posta mig ett exemplar av avhandlingen så jag även får ta del av manuskripten till arbeten III och IV.

Syftet med den här bloggen är inte att stå för någon extraopposition till en redan försvarad avhandling; jag är ju varken disputerad eller insatt i ämnet, så det vore fåfängt.

För mig som medicinare med viss erfarenhet och kunskap som anknyter till RAS-systemets fysiologi (kortfattat ett hormonsystem som kroppen--utifrån klassisk fysiologi--använder för att försvara sig mot vätskebrist och blödning genom att spara på salt och vatten) så kan jag konstatera att Hallersund och kollegor stuckit ut hakan rejält i arbete IV och då framför allt i sina tolkningar av resultaten. Från abstractet i avhandlingen:

"Interestingly,
after adjustments for weight loss the GBP patients exhibited a larger 24h diuresis and a
markedly more reduced systolic and diastolic pressure than the gastric band patients.
These changes were prominent also 10 years after surgical intervention and were not
related to the reduced body weight. Furthermore, the GBP patients consumed, despite a
lowered blood pressure, approximately 1 g dietary salt more per day than patients operated
with the restrictive banding techniques. This picture is compatible with that the
sodium/volume sensor induces diuresis in an anticipatory fashion in relation to ingestive
load and also inhibits salt appetite. Upon removal of this pre‐absorptive regulatory
mechanisms (as following GBP), more rough post‐absorptive regulatory principles
dominate that very probably results in an overshooting diuretic effect with depressor
action and an increased salt intake."

Antydan att man identifierat en helt ny, "överordnad" och mer finjusterad fysiologisk mekanism för vätskebalansreglering är modig men inte enkel att leda i bevis.

Vätske- och saltutsöndringen i urinen som mättes i arbete IV, gissningsvis under ett slumpvis valt dygn hos personerna som studerades, är inte så triviala att tolka och dra växlar på: mängden urin man producerar har ju till stor del att göra med hur mycket vätska man tar in under dagen. Nyckelmåttet "skillnad i viktjusterad vätskeutsöndring" är också svårtolkat om grupperna gått ned olika mycket i vikt...

Och en sak jag inte lyckas smälta: om RAS klassiskt sett är ett system för att spara vätska i kroppen, varför är det en rimlig hypotes att samma hormoner när de uttrycks i tarmen är del av ett system med helt motsatt effekt, nämligen att öka urinproduktionen?

Det hade varit en trevlig opposition att  bevittna; ser fram mot att läsa arbetena i sin helhet och gratulerar kollegan Hallersund till en spännande avhandling med tonvikt på fysiologi.

Men nu handlar ju bloggen om vetenskapsjournalistik.  Det är en stolt tradition för skrivna och etermedier att rapportera om (svensk) forskning i samband med att någon försvarar en doktorsavhandling. I många fall, så även detta, utgår man från ett pressmeddelande från det aktuella lärosätet. Ibland får författaren själv yttra sig om vad forskningen betyder. Enstaka gånger får någon expert som inte är knuten till forskaren kommentera fynden.

Det finns många problem med den här schablonen för vetenskapsjournalistik.

1. Pressmeddelandet och doktoranden själva är översvallande positiva till avhandlingen och tenderar att överskatta betydelsen, inte minst av ekonomiska skäl.
2. Flera av de ingående arbetena i många doktorsavhandlingar, t.ex 2 av 4 i den aktuella avhandlingen, är inte granskade av kollegor (peer review) utan finns "i manuskript" när avhandlingen försvaras.
3. Många av artiklarna som ingår i avhandlingar är med nödvändighet ganska "smala" saker, publicerade i högspecialiserade tidskrifter som de flesta aldrig hört talas om, och--viktigare--är av så litet allmänintresse att de aldrig nämnts i samband med första publikationen något-några år innan disputationen.

Ibland tänker jag att media borde låta bli att rapportera om avhandlingar när de presenteras och nöja sig med att ha en vettig rapportering om enskilda forskningsarbeten i den takt de blivit publicerade... å andra sidan förstår jag såväl institutioner som enskilda seniora och juniora forskare vill lyfta fram forskare som fått doktorsgrad. Om det ska bli annat än reklam för universitetet så krävs dock att någon som orkat läsa igenom avhandlingen får kommentera vad det hela betyder, och det är inte så lätt att hitta någon som tar på sig den uppgiften på en eftermiddag... jag har hört flera nydisputerade konstatera att deras avhandlingskappa förmodligen bara kommer läsas i sin helhet av två personer: deras opponent och deras mor.

Larsson gick i pressmeddelandefällan den här gången; hennes referat är till största delen lånat från universitetet, författaren själv får berätta om hur viktiga resultaten är, ingen annan yttrar sig, och (vad värre är) referatet är inte så logiskt för ens en insatt läsare (om urinutsöndringen stimuleras av att maten hamnar i övre magtarmkanalen, varför är det då begripligt att de patienter där detta inte sker ska ha en större urinutsöndring?)... det saknas länk till kappan (som finns på nätet, fritt tillgänglig).

Göteborgsgruppen har haft en kul idé i att använda gruppen fetmaopererade patienter som modell för fysiologi i magtarmkanalen och har en kul hypotes om fysiologin för vätskebalans relaterat till densamma. Det rör sig dock till stor del om grundforskning i ett tidigt skede, ännu ej publicerad (om än försvarad) och granskad av forskarsamhället, snarare än om något som i nuläget är av allmänintresse eller av betydelse för val av behandling. En parentes är väl att den "bättre" operationsmetoden gastric bypass har andra fördelar gentemot tidigare modeller som inriktats på magsäckskirurgi och därför är standardmetod redan idag.

Som nyhetsjournalistik och konstaterande att avhandlingen enligt ovan har publicerats vore referatet på SVT godkänt. Från en vetenskapsredaktion kräver jag mer för sådant betyg. IG således.

Sund Skepsis på Vetenskapsradion och Studio Ett

Nej, jag har inte fått vara med i radio... det har däremot blivande kollegan Anne Brynolf på min alma mater, KI. Hon hörde vetenskapsradions reportage häromdagen och hon tyckte det lät så märkligt att hon helt enkelt kollade upp originalartikeln, och bloggade om det här.

Till saken hör att alla riksmedier med självkänsla nappade på nyheten och började skriva utifrån Vetenskapsradions tämligen dåligt underbyggda referat. Sakkunniga personer som ofta citerade Åkerstedt som forskar om sömn, LO-ordföranden och representant för företagarna slog sina huvuden ihop.

Sedan började utmärkta radioprogrammet Medierna nosa på frågan och ställa ansvarig utgivare mot väggen. Det kom en rättelse igår på ekot vilket hedrar.

Det finns massor med viktiga poänger vad gäller kritisk granskning av originalartikeln i det här fallet; många har Brynolf redogjort för på ett förtjänstfullt sätt på sin blogg. Jag kan tillägga en käpphäst som jag sadlar på så ofta jag kan: enkätmetodiken tillhör den kvalitativa, inte den kvantitativa forskningens domän. Den är utmärkt för att generera förståelse och hypoteser, men inte för att generalisera och skatta storleksordningar.

Jag konstaterar att vetenskapsradion förmodligen gått i det jag häromdagen kallat "pressmeddelandefällan". Jag vidhåller fortfarande att vetenskapsjournalisten måste hålla följande tanke främst i sitt sinne när hon träffar en person som skrivit ett vetenskapligt arbete: den här personen är den bästa tänkbara på att förklara vad som gjorts, men den sämsta tänkbara för att förklara hur bra och viktigt det är.

Brynolf har helt rätt i rapporteringen på Studio Ett idag i att det var enkelt vid läsning av abstract att konstatera att det var orimliga slutsatser som drogs av en författare--det kräver möjligen några terminers högskolestudier för att få en vana att läsa vetenskaplig litteratur.

Heimersson går lite vilse; det var en "bra nyhet" eftersom det var någon form av allmänt intressant nyhet. Det "sätter fantasin i rörelse" tycker han. "Det finns grejer vi kan diskutera utan att ha empiriskt material"... snurrigt.

Det är utmärkt att man på studio ett idag problematiserar att författare medvetet överdriver sin forsknings betydelse, särskilt i tidigt skede, för att få uppmärksamhet och i förlängningen pengar. Korrekt och viktigt!

Om Anne Brynolf satte betyg på vetenskapsjournalistik är jag säker på att hon hade gett IG till Vetenskapsradion häromdagen och jag hade stämt in i kören.

Behandling mot vinterkräksjuka nära enligt TT

TT rapporterar ännu ytligare om rapporten från Linking som jag kommenterade i morse. Rapporten finns också i Expressen och på Ekot, samt i SvD.  TT har skrivit ett referat av ett kanonfint pressmeddelande från Linköpings universitet men som inte har så mycket med bra vetenskapsjournalistik att göra.

Problemen med att presentera den aktuella studien som det största sen skivat bröd och nyckelpublikation för att frälsa världens fattiga barn (och i-landsbor med vinterkräksjuka) från en plågsam magsjukedöd är att det inte är särskilt sant och inte särskilt nytt.

Följande är min läsning av vad den aktuella studien är och inte är:

Studien är:

• Utmärkt grundforskning, publicerad i framstående (impact factor 7+) grundforskningstidskrift
  
• Bra demonstration av förtrogenhet med många virologiska, cellbiologiska, labtekniska och biokemiska metoder (jag är inte ironisk utan det är smart designad och välpresenterad forskning)
  
• En principiellt tilltalande indiciekedja som beskriver serotonin som en (inte nödvändigtvis den enda) patogenetisk mekanism för kräkningar vid rotavirusinfektion.

Studien är inte:

• Utförd på människor med eller utan infektion
• I sig kopplad till antiserotonerga läkemedel som ondansetron
• Banbrytande på något sätt i ett påstående att ondansetron mfl vore tänkbara som läkemedel mot virusorsakad magsjuka. Sådan banbrytande forskning finns i stället här  men resultaten var inte sensationella och företaget har inte sökt den indikationen.

Sen är min syn på globala hälsoproblem och särskilt magsjukedödlighet i främst sub-sahara Afrika sådan att jag inte tror att antiserotonerga läkemedel--hur bra de än är mot kräkningar--har en viktig roll att spela för att minska barnadödlighet. Problemet med rehydrering i dessa länder sitter i att de fattigaste människorna under längre eller kortare perioder inte har tillgång till annat än höggradigt förorenat dricksvatten--förorenat med grannens tämligen färska och ofta smittobärande avföring.

En bra och svår etisk fråga är hur man skall göra en etiskt försvarbar studie för att närma sig frågan om vilken effekt man kan tänkas ha i ett resursfattigt land av att rulla ut en intervention som innefattar t.ex. ondansetron.

Gänget i Linköping bör gratuleras och berömmas för elegant virologisk grundforskning. TT, däremot, får IG för att ha gått på ett pressmeddelande som gör studien till något som den aldrig kan vara.

Feltolkade diagnoser hos unga idrottare enligt SVT Vetenskap

Feltolkade diagnoser hos unga idrottare - vetenskap | svt.se. Annelie Larsson på SVT ger sig på en artikel som i bloggande stund inte går att läsa ännu på internet, t.ex. på tidskriften Journal of Pediatrics hemsida. Hon utgår från uttalanden som författaren gjort och som citeras friskt på internationella hemsidor, t.ex. här och har skrivit ihop en svensk brödtext som följer den texten i mångt och mycket.

 Det rör sig om en liten studie där 53 barnkardiologer fick bedöma 18 EKG:n och klassificera dem som friska, sjuka eller gränsfall och föreslå om de ville göra någon ytterligare utredning innan de kunde bedöma om patienten fick idrotta. Jämfört med två "experter" som användes som "golden standard" så presterade dessa måttligt bra och gjorde "rätt" bedömning i 12 av 18 fall.

Frågan om nyttan och konsekvenserna av EKG-screening av främst unga idrottare väcker ganska stort allmänintresse på grund av det dramatiska och tragiska när unga människor dör under idrott.  Den här studien ger dock inga som helst svar på den frågan; däremot finns en nyckelreferens från Veneto i Italien i JAMA (gratis fulltext) som beskriver trender över tiden i plötslig hjärtdöd i en region i Italien efter att man infört sådan screening.

Den aktuella studien--som jag inte läst ännu eftersom den inte ligger på internet--antyder att det är ganska svårt även för erfarna personer att bedöma EKG tagna i screeningsyfte. Jag har ögnat igenom trevligt dokument på EHJ som egentligen bekräftar den bilden. Det rör sig om rätt så subtila saker som kräver specialutbildning och -träning för att göra på ett riktigt bra sätt. Jag bedömer (vuxna människors) EKG:n flera gånger dagligen på jobbet sedan ett årtionde men skulle ha mycket svårt att träffa rätt avseende de sällsynta tillstånden som detta gäller och skilja dem från fysiologiska varianter hos vältränade ungdomar.

Det är också en kraftig förenkling och orimlig tolkning av de egna resultaten när dr Hill påstår att de visar att många felaktigt skulle avstängas från idrott pga "falskt positiva" napp i första screeningrundan med EKG. Däremot skulle många i onödan behöva genomgå kompletterande utredning, t.ex. med ultraljudsundersökning av hjärtat, för att utesluta någon hjärtsjukdom.

Den här artikeln trycker tyvärr på flera knappar för mig, och jag tycker inte att den är av tillräckligt allmänintresse eller självklar generaliserbarhet för att platsa på så framskjuten plats på SVT. Det saknas länk (artikeln finns inte ens på nätet, inte ens abstractet just nu), författaren själv får skryta med sin fina artikels innebörd, ingen annan får uttala sig om vad studien betyder, och SVT:s referat har beskrivit frågeställningen för studien helt felaktigt ("...undersökt huruvida obligatoriska EKG-tester kan sätta stopp för att fler unga liv avslutas i onödan." / "...gjort en undersökning av hur effektiva EKG-testen egentligen är i detta sammanhang").

På grund av den här grundläggande oförmågan att förklara den faktiska frågeställningen blir betyget tyvärr IG.

Länets gamla sjukast i världen enligt VK

Västerbottens-Kuriren - Länets gamla sjukast i världen. Lokala tidningen VK agerar megafon åt Yngve Gustafsson, geriatrikprofessor med hög profil i Umeå.  Påståendena i den här korta notisen är nästan helt meningslösa och omöjliga för läsare att värdera sanningen eller innebörden i. "Opublicerade studier visar att 22% av Västerbottningar ... 85 år och äldre har drabbats av stroke". Hur har man kommit fram till en sådan siffra och varför skall vi uppfatta den som relevant?  Procentsiffran beror på många saker som har med demografi och hälsoutveckling över lång tid att göra--t.ex. hade Västerbotten för 15-20 år sedan mycket högre incidens av stroke än övriga Sverige, men skillnaderna har minskat dramatiskt och vi liknar nu resten av Sverige.

Det är försåtligt uttryckt och slarvigt av VK att ställa upp med nyhetsplats för "opublicerade studier" av detta slag.

För att undvika missförstånd påminner jag om vikten av att kunna hålla olika tankar i huvudet samtidigt. Trots att jag tycker att VK refererat Yngve G:s tendentiösa uttalanden på ett dumt sätt ovan så månar jag mycket om åldringar med och utan stroke och finner en stor tillfredsställelse i yrket i just vården av våra gamla.

VK får självklart IG för detta stolpskott.