Cannabis gör dig känslomässigt urholkad enligt DN

DN gör sig till megafon för en psykolog som heter Thomas Lundqvist som arbetar med och forskar om cannabis i Lund.  Hans uppfattning om cannabis är att det är en mycket skadlig drog (kort sammanfattning) som påverkar brukarnas känslo- och tankeliv på genomgripande och negativa sätt och som till och med hotar vårt demokratiska samhälle.

”Cannabis gör dig känslomässigt urholkad” - DN.SE

Huvudsakligen handlar allt i artikeln--inklusive faktarutan--om Lundqvists uppfattningar.  Han hänvisar ibland till "undersökningar", "forskning" och berättar en stor mängd siffror (99% börjar när de är mellan 14 och 16 år, mer än 90 procent har slutat efter tre år) som visar vissa saker men på ett sådant sätt att det är omöjligt att kontrollera fakta.

Lundqvist kanske har rätt i någon bemärkelse. Han kanske har fel i sina generaliseringar och slutsatser. Jag har i yrkeslivet sett mycket liten mängd cannabis--någon enstaka ung vuxen som provat olika droger och däribland även cannabis och blivit mer eller mindre förgiftad, men inte mer än så--och kan inte uttala mig om det utifrån egen erfarenhet. Däremot har jag sett dokumentär på TV och ögnat igenom intressant artikel i Lancet från några år sedan (Nutt et al, Lancet 2007, Development of a rational scale to assess the harms of drugs of potential misuse) som talar för att det förmodligen inte är en lika farlig drog som t.ex. alkohol i de flesta bemärkelser.

Att brännmärka alla som föreslår en legalisering av cannabis som okunniga eller med ekonomisk vinning av cannabislegalisering är ett fult grepp.

Jag konstaterar också att DN gillar Lundqvist. Redan 2002 skrev en kollega till Astrid Johansson, Malin Nordgren, i stort sett samma intervjutext.

Den här artikeln är nog inte tänkt som vetenskapsjournalistik och man kunde tänka sig att låta den vara utom tävlan vad gäller betygsättning... man kan tänka sig det, men så lätt kommer man inte undan när man intervjuar disputerad forskare om hans älsklingsämne. IG!

Självlysande hund ska bota Alzheimer

Någon på DN skriver delikat kvällstidningsprosa och har satt en rubrik därefter: Självlysande hund ska bota alzheimer.

Detta är så tramsigt skrivet att jag inte ens tänker leta efter originalmanus osv. Det är marknadsföring och skryt för en forskargrupp i Korea som (såklart) inte håller på med demensforskning utan med kloning av djur samt någon form av genteknik.

Gå vidare. Ingenting att se. DN:s vetenskapsredaktion sjunker en stegpinne till ner i dyngan.

IG med eftertryck.

Svensk upptäckt kan stoppa dödlig kräksjuka enligt DN

DN rapporterar om grundforskning från Linköping . Originalartikeln finns här. Det rör sig om forskning på mekanismer som förklarar hur rotavirus framkallar kräkning, vilket tydligen inte är välkarakteriserat. Man har gjort experiment med lite olika infallsvinklar och laboratoriemetoder och använt sig av såväl försöksdjur som mänskliga tumörcellkulturer, och dokumenterat en del fynd som verkar peka på att serotonin spelar en roll när rotavirus framkallar kräkning. Det minst suggestiva experimentet tycker jag är studien av "kräkcentrum" på möss som tydligen inte kräks av rotavirus. 3/5 infekterade djur hade aktivering av den delen av hjärnan som man var ute efter.

Svåra frågor för kritisk granskning av den här artikeln handlar om validitet och reliabilitet i de enskilda experimenten.

Philip Ramqvist på DN har i huvudsak förstått innebörden av studien; det är mekanismer och grundforskning det handlar om. Rubriksättning och ingress ser ut som ett pressmeddelande från Linköping, tyvärr. Det saknas länk till aktuella (gratis tillgängliga) studien. Författaren får lägga ut orden om studiens förträfflighet vilket undergräver journalistiska trovärdigheten. Ingen utomstående får kommentera vilket är synd. Synpunkterna om moderna antiserotonerga läkemedel är rimliga ur forskningshänsyn men vägen till att dokumentera en nytta av sådan behandling i resursfattiga länder är längre än vad man skulle tro av den här artikeln.

Betyget blir godkänt, eftersom huvudbudskapet ändå går fram och är någorlunda oförvanskat.

Kärleksromaner skadar verkliga relationer enligt DN

Ny forskning: kärleksromaner skadar verkliga relationer - DN.SE .

Det här är inte vetenskap som jag på enkelt sätt kan värdera och möjligen är inte ens Sujay Dutts avsikt med sin artikel i DN att referera ny vetenskap utan berätta något roligt.

Problemet här är journalistiskt snarare än vetenskapsjournalistiskt. Texten i DN är i stort sett en översättning stycke för stycke, mening för mening av texten som länkas till på BMJ group. 

Kvalitativ forskning har sin plats och jag kommer inte att raljera om den i min blogg.  Så länge man förstår att den syftar till att besvara helt andra frågor än den traditionella medicinska, kvantitativa forskningen så går det att göra utmärkt kvalitativ dito. Som med all forskning finns det bättre och sämre. Jag ger mig inte in på Quilliams artikel eftersom det inte intresserar mig så mycket.

Dutt får IG, däremot, för det är inte försvarbart att plagiera en text från en annan tidskrift på detta sätt.

Dags att städa upp i stallarna enligt SvD

Henrik Ennart skriver i SvD, "Ta hand om djuren så slipper vi ehec" | SvD . Jag ser inte att det finns någon särskild vetenskaplig nyhet som framförs, utan det är en beskrivning av kunskapsläge och en diskussion som förs om flera olika problem relaterade till livsmedelssäkerhet, antibiotikatryck i djuruppfödning, orsaker till det nuvarande utbrottet av ehec i Tyskland.

Problemet med den här artikeln, precis som Karin Bojs artikel om liknande ämne, om än med annan vinkling, är att den blandar ihop olika frågor som inte har ett enkelt logiskt sammanhang. Virulensen hos den nuvarande stammen ehec i Tyskland är inte en logisk konsekvens av vare sig djurhållning, resistensutveckling eller antibiotikaförskrivning till djur och människor, utan utbrottet beror på att en ny stam av ehec råkat komma ut i vatten som sköljt eller bevattnat något livsmedel, troligen en grönsak (böngroddar, som jag förstått rapporteringen).

Så trots att jag faktiskt håller med både Bojs och Ennart i deras (i vårt samhälle okontroversiella) slutsatser att en trevligare djurhållning med mindre onödig antibiotikaanvändning skulle vara önskvärd, så är båda dessa artiklar undermåliga i att de faktiskt blandar ihop flera allvarliga frågor på ett sätt som gör att många icke insatta läsare lägger ifrån sig tidningen med intrycket att de hänger ihop.

Betyget för båda artiklarna är således IG utifrån mina krav på god vetenskapsjournalistik.

Livet på landet bra för hjärnan enligt DN

Karin Bojs refererar en artikel i veckans Nature. Det har rubriken "krönika" och är mer kåserande än vanliga vetenskapsnotiser eller -artiklar. Abstract till originalartikeln finns på Nature och handlar om ganska sofistikerad neurovetenskaplig grundforskning.

Utgångspunkten är ett tydligen känt samband mellan boende och uppväxt i städer och förekomst av en del psykisk ohälsa--det nämns affektiva sjukdomar, ångestsjukdomar och schizofreni i originalartikeln. Referens 2 i originalartikeln är en metaanalys från 2009 av befolkningsstudier som tittat på "urbanicitet" som riskfaktor för psykisk ohälsa i kategorierna affektiv sjukdom, ångestsjukdom och missbruk. Jag har ögnat igenom den; det är ganska tung epidemiologi att granska kritiskt i de metaanalyserade arbetena och jag har inte gett mig på dessa.

Det rör sig om metodologiskt och statistiskt heterogena studier, bl.a. punktprevalensmätningar, och mycket skulle gå att problematisera i de ingående arbetena. Slutsatsen på referens 2 (Peen et al) är att det finns en något större förekomst av psykisk ohälsa i kategorierna ångest och affektiv sjukdom bland stadsbor--man har beräknat en poolad oddskvot på 1,38 (1,17-1,64) för "any disorder". Det rör sig om en liten riskökning i epidemiologiska sammanhang, och även den övre siffran i konfidensintervallet svarar mot en liten riskökning.

Således uppfattar jag bakgrunden för såväl Nature-artikeln som Karin Bojs referat som ganska torftigt. Att påstå som i DN att "...depressioner och ångesttillstånd är betydligt vanligare i städer än på landsbygden" och att någon av faktorerna som kännetecknar storstaden kan "vara förödande för den psykiska hälsan" är att dra ganska blygsam epidemiologi alldeles för långt.

Vad finns att säga om det aktuella Nature-arbetet då?  Det rör sig om funktionell magnetkameraundersökning i olika situationer av friska tyska försökspersoner, huvudsakligen högskolestuderande, och man har funnit trender i hur ämnesomsättningen i olika delar av hjärnan reagerar på olika typer av stress. I diskussionsdelen försöker författarna koppla ihop fynden med annan forskning (referenser 22-23) som handlar om liknande avbildande diagnostik på patienter med psykisk ohälsa och personer med risk för psykisk ohälsa.

Den sista kopplingen må vara suggestiv och intressant för grundforskare inom psykisk ohälsa och fMRI, men att tolka det som i DN, att "bo i en storstad ger helt klart negativa effekter på hjärnan" och att det till följd av urbaniseringen i världen "blir mycket extra psykisk sjukdom" är en kraftig övertolkning.

Det är nämligen ingen sjukdom eller hjärnskada att vara stadsuppvuxen frisk högskolestudent vars hjärna, avbildad på ett visst sätt, lyser aningen mer än genomsnittet i ett volymselement långt inne i hjärnan.

Min läsning av Natureartikeln är att detta är ganska kul forskning gjord på ett innovativt sätt (annars skulle det naturligtvis inte publicerats i Nature). Däremot är det osakligt att generalisera detta och dra slutsatser om samhällsutvecklingen som i DN. Jag blir än en gång sugen på att börja följa Nature--jag gjorde ett försök för 3-4 år sedan men gav upp pga otillräcklig allmänbildning.

Vad gäller mina käpphästar tycker jag att Bojs dragit orimligt stora slutsatser från vad som i själva verket är spännande grundforskning, att det saknas en länk till abstractet för artikeln och att ingen utomstående sakkunnig fått yttra sig. På pluskontot har i och för sig ingen med inblandning i studien fått uttala sig (positivt) om innebörden av resultaten.

Betyget blir IG.

Extremdiet kan bota diabetes enligt DN

DN satte stark rubrik, Extremdiet kan bota typ 2-diabetes , men den lilla studien, gratis tillgänglig på SpringerLink, tar inte ut svängarna fullt så långt. Det rör sig om en fallserie där man bjudit in 15 överviktiga patienter med typ 2-diabetes sedan upp till 4 år som ännu inte insulinbehandlades, varav 11 fullföljde dietprogrammet och analyserades (även om bortfallet vid slutliga analyserna var ännu lite större).

Det man dokumenterade var att med en extrem lågenergidiet (som liknar tillståndet efter flera typer av fetmakirurgi) så kan man uppnå en dramatisk viktnedgång (i genomsnitt 15 kg på 8 veckor) och likaledes dramatisk förbättring av mått på biologiska avvikelser vid typ 2-diabetes.

Jag stör mig som ofta på en överanvändning (här en exklusiv användning) av måttet SE (standardfel) även på platser där det är självklart att det meningsbärande begreppet vore standardavvikelse eller range, t.ex. för att beskriva åldern på patienterna som studerades "ålder 49.5 +- 2.5 år". Det spelar förstås ingen roll för tolkningen av resultaten men inger misstanke om att författarna inte förstår ganska enkla statistiska begrepp, vilket är besvärande.

DN har refererat en intervju med en patient som sägs ska ha varit en av studiepatienterna, en Mr. Parmley. Man kan notera att han sägs ha haft diabetesmediciner i 6 år innan studien och att han idag är 67 år, vilket gör att han inte kan ha inkluderats i studien med de inklusionskritierier man publicerat. Vidare låter man en av huvudförfattarna, professor Taylor, komma till tals och lägga ut orden om hur viktig studien är. Man citerar även en representant för organisationen Diabetes UK som varit med och finansierat studien.

Min läsning av detta är att nyhetsvärdet i den nya studien är högst måttligt eftersom liknande har belagts i studier av diabetiker som fetmaopererats och därmed svultit sig. Det rör sig om en okontrollerad fallserie där man enbart angett utfallet för de 11 av 15 patienter som följde protokollet och dieten, där 7 av 11 (egentligen 15) inte längre uppfyllde kriterierna för diabetes efter 8 veckor. Det är möjligt att det finns något nytt i magnetkameraundersökningarna av bukspottskörtel och lever, men det är mekanismforskning som inte har något särskilt att tillföra för klinisk verksamhet i nuläget. Hur man varaktigt skall hjälpa det stora flertalet patienter med diabetes och övervikt till en bättre hälsa ger den här studien inget intressant svar på.

DN har inte uppfattat att detta rör sig om grundforskning med måttligt nyhetsvärde, man har okritiskt låtit en studiedeltagare som svarat på behandlingen, en artikelförfattare och en finansiär värdera resultaten, och man har inte låtit någon utomstående kommentera resultaten. Man har inte heller länkat till artikeln som finns tillgänglig gratis på internet. Jag har inte kalibrerat min poängbedömning ännu men jag ger DN:s artikel betyget IG.