Annika Östman på Vetenskapsradion skriver att tidig behandling för HIV-smittade är bra mot TBC . Det framgår inte i artikeln, men detta är faktiskt förhandspublicerat i NEJM i förrgår (vilket alla vet som prenumererar på deras innehållsförteckning och förhandspublikationer, vilket borde vara obligatoriskt för medicinjournalister), inte bara draget på konferens.
Studien kallas i referatat för "den stora parrelationsstudien från nio länder" utan att förklara vad som åsyftas. Det rör sig alltså om drygt 1700 personer med tidig HIV-infektion som levde i parrelation med en person som inte hade HIV när studien började. Hälften lottades till omedelbar behandling, hälften till behandling styrd av symtom på HIV-infektion eller sjunkande CD4-tal (ett mått på påverkan på immunförsvaret). Studien bröts i förtid pga storleken och statistiska styrkan på resultaten. Då var medianuppföljningstiden av patienterna 1,7 år. Endast 21% av patienterna i gruppen som slumpades till symtomstyrd behandling hade börjat ta HIV-läkemedel när studien bröts.
Nyckelfyndet som presenteras i NEJM är att tidig behandling minskade spridningen till partnern. Endast en partner till person som fick omedelbar behandling smittades av sin partners HIV, medan 27 partners i gruppen som fick symtomstyrd behandling blev smittade (ytterligare 11 personer smittades av HIV, men inte av sin partner). HIV-överföringen skedde huvudsakligen i Afrika (82%).
Man har även följt s.k. "treatment outcomes" och funnit en relativ riskminskning med 41% (11-60%), i absoluta tal 3% (0,75%-4,5%) för allvarliga HIV-relaterade händelser eller dödsfall. Skillnaden drevs främst av en skillnad i fall av icke-lung-tuberkuls (3 fall vid tidig behandling, 17 vid sen behandling); lungtuberkulos däremot drabbade ungefär lika många i båda grupperna (13 respektive 15). Nästan alla dessa händelser (89%) skedde i Asien och Afrika (inte i USA).
Referatet från Vetenskapsradion får med viss tvekan VG; lite mer kött på benen avseende metodiken saknar jag (t.ex. varför det kallas för parrelationsstudie), likaså länk och omnämnande av NEJM-artikeln, och en förklaring av huvudresultatet i studien. Kommentaren från icke involverade professor Albert är nyanserad och förklarar sammanhanget på ett bra sätt. Ingen som var med i studien har fått skryta om den. Tyvärr går Östman i en pressmeddelandefälla när hon bara nämner en relativ riskreduktion utan att beskriva den absoluta riskminskningen och (optimalt) skattningen av precisionen i uppskattningen. Ändå är detta mycket viktig samtida HIV-forskning och i det mesta korrekt refererat. Utmaningen i att behandla och bromsa HIV-epidemin i fattiga länder i Afrika och Asien är ett ämne som går att göra långa reportage om och som bär iväg för långt för ett sådant här referat. Det är ett intressant ämne som säkert finns skäl för vetenskapsradion att dyka ner i fler gånger.
Studien kallas i referatat för "den stora parrelationsstudien från nio länder" utan att förklara vad som åsyftas. Det rör sig alltså om drygt 1700 personer med tidig HIV-infektion som levde i parrelation med en person som inte hade HIV när studien började. Hälften lottades till omedelbar behandling, hälften till behandling styrd av symtom på HIV-infektion eller sjunkande CD4-tal (ett mått på påverkan på immunförsvaret). Studien bröts i förtid pga storleken och statistiska styrkan på resultaten. Då var medianuppföljningstiden av patienterna 1,7 år. Endast 21% av patienterna i gruppen som slumpades till symtomstyrd behandling hade börjat ta HIV-läkemedel när studien bröts.
Nyckelfyndet som presenteras i NEJM är att tidig behandling minskade spridningen till partnern. Endast en partner till person som fick omedelbar behandling smittades av sin partners HIV, medan 27 partners i gruppen som fick symtomstyrd behandling blev smittade (ytterligare 11 personer smittades av HIV, men inte av sin partner). HIV-överföringen skedde huvudsakligen i Afrika (82%).
Man har även följt s.k. "treatment outcomes" och funnit en relativ riskminskning med 41% (11-60%), i absoluta tal 3% (0,75%-4,5%) för allvarliga HIV-relaterade händelser eller dödsfall. Skillnaden drevs främst av en skillnad i fall av icke-lung-tuberkuls (3 fall vid tidig behandling, 17 vid sen behandling); lungtuberkulos däremot drabbade ungefär lika många i båda grupperna (13 respektive 15). Nästan alla dessa händelser (89%) skedde i Asien och Afrika (inte i USA).
Referatet från Vetenskapsradion får med viss tvekan VG; lite mer kött på benen avseende metodiken saknar jag (t.ex. varför det kallas för parrelationsstudie), likaså länk och omnämnande av NEJM-artikeln, och en förklaring av huvudresultatet i studien. Kommentaren från icke involverade professor Albert är nyanserad och förklarar sammanhanget på ett bra sätt. Ingen som var med i studien har fått skryta om den. Tyvärr går Östman i en pressmeddelandefälla när hon bara nämner en relativ riskreduktion utan att beskriva den absoluta riskminskningen och (optimalt) skattningen av precisionen i uppskattningen. Ändå är detta mycket viktig samtida HIV-forskning och i det mesta korrekt refererat. Utmaningen i att behandla och bromsa HIV-epidemin i fattiga länder i Afrika och Asien är ett ämne som går att göra långa reportage om och som bär iväg för långt för ett sådant här referat. Det är ett intressant ämne som säkert finns skäl för vetenskapsradion att dyka ner i fler gånger.
