Annelie Larsson på SVT Vetenskap har refererat nya rön kring fetmakirurgi: Lika blodtryckssänkande som medicin. Kollegan Peter Hallersund har nyligen försvarat en doktorsavhandling i kirurgi i Göteborg. Jag har faktiskt läst igenom stora delar av "kappan" för att försöka smälta resultaten. Jag har mejlat Hallersund och bett honom posta mig ett exemplar av avhandlingen så jag även får ta del av manuskripten till arbeten III och IV.
Syftet med den här bloggen är inte att stå för någon extraopposition till en redan försvarad avhandling; jag är ju varken disputerad eller insatt i ämnet, så det vore fåfängt.
För mig som medicinare med viss erfarenhet och kunskap som anknyter till RAS-systemets fysiologi (kortfattat ett hormonsystem som kroppen--utifrån klassisk fysiologi--använder för att försvara sig mot vätskebrist och blödning genom att spara på salt och vatten) så kan jag konstatera att Hallersund och kollegor stuckit ut hakan rejält i arbete IV och då framför allt i sina tolkningar av resultaten. Från abstractet i avhandlingen:
"Interestingly,
after adjustments for weight loss the GBP patients exhibited a larger 24h diuresis and a
markedly more reduced systolic and diastolic pressure than the gastric band patients.
These changes were prominent also 10 years after surgical intervention and were not
related to the reduced body weight. Furthermore, the GBP patients consumed, despite a
lowered blood pressure, approximately 1 g dietary salt more per day than patients operated
with the restrictive banding techniques. This picture is compatible with that the
sodium/volume sensor induces diuresis in an anticipatory fashion in relation to ingestive
load and also inhibits salt appetite. Upon removal of this pre‐absorptive regulatory
mechanisms (as following GBP), more rough post‐absorptive regulatory principles
dominate that very probably results in an overshooting diuretic effect with depressor
action and an increased salt intake."
Antydan att man identifierat en helt ny, "överordnad" och mer finjusterad fysiologisk mekanism för vätskebalansreglering är modig men inte enkel att leda i bevis.
Vätske- och saltutsöndringen i urinen som mättes i arbete IV, gissningsvis under ett slumpvis valt dygn hos personerna som studerades, är inte så triviala att tolka och dra växlar på: mängden urin man producerar har ju till stor del att göra med hur mycket vätska man tar in under dagen. Nyckelmåttet "skillnad i viktjusterad vätskeutsöndring" är också svårtolkat om grupperna gått ned olika mycket i vikt...
Och en sak jag inte lyckas smälta: om RAS klassiskt sett är ett system för att spara vätska i kroppen, varför är det en rimlig hypotes att samma hormoner när de uttrycks i tarmen är del av ett system med helt motsatt effekt, nämligen att öka urinproduktionen?
Det hade varit en trevlig opposition att bevittna; ser fram mot att läsa arbetena i sin helhet och gratulerar kollegan Hallersund till en spännande avhandling med tonvikt på fysiologi.
Men nu handlar ju bloggen om vetenskapsjournalistik. Det är en stolt tradition för skrivna och etermedier att rapportera om (svensk) forskning i samband med att någon försvarar en doktorsavhandling. I många fall, så även detta, utgår man från ett pressmeddelande från det aktuella lärosätet. Ibland får författaren själv yttra sig om vad forskningen betyder. Enstaka gånger får någon expert som inte är knuten till forskaren kommentera fynden.
Det finns många problem med den här schablonen för vetenskapsjournalistik.
1. Pressmeddelandet och doktoranden själva är översvallande positiva till avhandlingen och tenderar att överskatta betydelsen, inte minst av ekonomiska skäl.
2. Flera av de ingående arbetena i många doktorsavhandlingar, t.ex 2 av 4 i den aktuella avhandlingen, är inte granskade av kollegor (peer review) utan finns "i manuskript" när avhandlingen försvaras.
3. Många av artiklarna som ingår i avhandlingar är med nödvändighet ganska "smala" saker, publicerade i högspecialiserade tidskrifter som de flesta aldrig hört talas om, och--viktigare--är av så litet allmänintresse att de aldrig nämnts i samband med första publikationen något-några år innan disputationen.
Ibland tänker jag att media borde låta bli att rapportera om avhandlingar när de presenteras och nöja sig med att ha en vettig rapportering om enskilda forskningsarbeten i den takt de blivit publicerade... å andra sidan förstår jag såväl institutioner som enskilda seniora och juniora forskare vill lyfta fram forskare som fått doktorsgrad. Om det ska bli annat än reklam för universitetet så krävs dock att någon som orkat läsa igenom avhandlingen får kommentera vad det hela betyder, och det är inte så lätt att hitta någon som tar på sig den uppgiften på en eftermiddag... jag har hört flera nydisputerade konstatera att deras avhandlingskappa förmodligen bara kommer läsas i sin helhet av två personer: deras opponent och deras mor.
Larsson gick i pressmeddelandefällan den här gången; hennes referat är till största delen lånat från universitetet, författaren själv får berätta om hur viktiga resultaten är, ingen annan yttrar sig, och (vad värre är) referatet är inte så logiskt för ens en insatt läsare (om urinutsöndringen stimuleras av att maten hamnar i övre magtarmkanalen, varför är det då begripligt att de patienter där detta inte sker ska ha en större urinutsöndring?)... det saknas länk till kappan (som finns på nätet, fritt tillgänglig).
Göteborgsgruppen har haft en kul idé i att använda gruppen fetmaopererade patienter som modell för fysiologi i magtarmkanalen och har en kul hypotes om fysiologin för vätskebalans relaterat till densamma. Det rör sig dock till stor del om grundforskning i ett tidigt skede, ännu ej publicerad (om än försvarad) och granskad av forskarsamhället, snarare än om något som i nuläget är av allmänintresse eller av betydelse för val av behandling. En parentes är väl att den "bättre" operationsmetoden gastric bypass har andra fördelar gentemot tidigare modeller som inriktats på magsäckskirurgi och därför är standardmetod redan idag.
Som nyhetsjournalistik och konstaterande att avhandlingen enligt ovan har publicerats vore referatet på SVT godkänt. Från en vetenskapsredaktion kräver jag mer för sådant betyg. IG således.
Syftet med den här bloggen är inte att stå för någon extraopposition till en redan försvarad avhandling; jag är ju varken disputerad eller insatt i ämnet, så det vore fåfängt.
För mig som medicinare med viss erfarenhet och kunskap som anknyter till RAS-systemets fysiologi (kortfattat ett hormonsystem som kroppen--utifrån klassisk fysiologi--använder för att försvara sig mot vätskebrist och blödning genom att spara på salt och vatten) så kan jag konstatera att Hallersund och kollegor stuckit ut hakan rejält i arbete IV och då framför allt i sina tolkningar av resultaten. Från abstractet i avhandlingen:
"Interestingly,
after adjustments for weight loss the GBP patients exhibited a larger 24h diuresis and a
markedly more reduced systolic and diastolic pressure than the gastric band patients.
These changes were prominent also 10 years after surgical intervention and were not
related to the reduced body weight. Furthermore, the GBP patients consumed, despite a
lowered blood pressure, approximately 1 g dietary salt more per day than patients operated
with the restrictive banding techniques. This picture is compatible with that the
sodium/volume sensor induces diuresis in an anticipatory fashion in relation to ingestive
load and also inhibits salt appetite. Upon removal of this pre‐absorptive regulatory
mechanisms (as following GBP), more rough post‐absorptive regulatory principles
dominate that very probably results in an overshooting diuretic effect with depressor
action and an increased salt intake."
Antydan att man identifierat en helt ny, "överordnad" och mer finjusterad fysiologisk mekanism för vätskebalansreglering är modig men inte enkel att leda i bevis.
Vätske- och saltutsöndringen i urinen som mättes i arbete IV, gissningsvis under ett slumpvis valt dygn hos personerna som studerades, är inte så triviala att tolka och dra växlar på: mängden urin man producerar har ju till stor del att göra med hur mycket vätska man tar in under dagen. Nyckelmåttet "skillnad i viktjusterad vätskeutsöndring" är också svårtolkat om grupperna gått ned olika mycket i vikt...
Och en sak jag inte lyckas smälta: om RAS klassiskt sett är ett system för att spara vätska i kroppen, varför är det en rimlig hypotes att samma hormoner när de uttrycks i tarmen är del av ett system med helt motsatt effekt, nämligen att öka urinproduktionen?
Det hade varit en trevlig opposition att bevittna; ser fram mot att läsa arbetena i sin helhet och gratulerar kollegan Hallersund till en spännande avhandling med tonvikt på fysiologi.
Men nu handlar ju bloggen om vetenskapsjournalistik. Det är en stolt tradition för skrivna och etermedier att rapportera om (svensk) forskning i samband med att någon försvarar en doktorsavhandling. I många fall, så även detta, utgår man från ett pressmeddelande från det aktuella lärosätet. Ibland får författaren själv yttra sig om vad forskningen betyder. Enstaka gånger får någon expert som inte är knuten till forskaren kommentera fynden.
Det finns många problem med den här schablonen för vetenskapsjournalistik.
1. Pressmeddelandet och doktoranden själva är översvallande positiva till avhandlingen och tenderar att överskatta betydelsen, inte minst av ekonomiska skäl.
2. Flera av de ingående arbetena i många doktorsavhandlingar, t.ex 2 av 4 i den aktuella avhandlingen, är inte granskade av kollegor (peer review) utan finns "i manuskript" när avhandlingen försvaras.
3. Många av artiklarna som ingår i avhandlingar är med nödvändighet ganska "smala" saker, publicerade i högspecialiserade tidskrifter som de flesta aldrig hört talas om, och--viktigare--är av så litet allmänintresse att de aldrig nämnts i samband med första publikationen något-några år innan disputationen.
Ibland tänker jag att media borde låta bli att rapportera om avhandlingar när de presenteras och nöja sig med att ha en vettig rapportering om enskilda forskningsarbeten i den takt de blivit publicerade... å andra sidan förstår jag såväl institutioner som enskilda seniora och juniora forskare vill lyfta fram forskare som fått doktorsgrad. Om det ska bli annat än reklam för universitetet så krävs dock att någon som orkat läsa igenom avhandlingen får kommentera vad det hela betyder, och det är inte så lätt att hitta någon som tar på sig den uppgiften på en eftermiddag... jag har hört flera nydisputerade konstatera att deras avhandlingskappa förmodligen bara kommer läsas i sin helhet av två personer: deras opponent och deras mor.
Larsson gick i pressmeddelandefällan den här gången; hennes referat är till största delen lånat från universitetet, författaren själv får berätta om hur viktiga resultaten är, ingen annan yttrar sig, och (vad värre är) referatet är inte så logiskt för ens en insatt läsare (om urinutsöndringen stimuleras av att maten hamnar i övre magtarmkanalen, varför är det då begripligt att de patienter där detta inte sker ska ha en större urinutsöndring?)... det saknas länk till kappan (som finns på nätet, fritt tillgänglig).
Göteborgsgruppen har haft en kul idé i att använda gruppen fetmaopererade patienter som modell för fysiologi i magtarmkanalen och har en kul hypotes om fysiologin för vätskebalans relaterat till densamma. Det rör sig dock till stor del om grundforskning i ett tidigt skede, ännu ej publicerad (om än försvarad) och granskad av forskarsamhället, snarare än om något som i nuläget är av allmänintresse eller av betydelse för val av behandling. En parentes är väl att den "bättre" operationsmetoden gastric bypass har andra fördelar gentemot tidigare modeller som inriktats på magsäckskirurgi och därför är standardmetod redan idag.
Som nyhetsjournalistik och konstaterande att avhandlingen enligt ovan har publicerats vore referatet på SVT godkänt. Från en vetenskapsredaktion kräver jag mer för sådant betyg. IG således.
