Smärtstillande minskar dementas oro enligt SVT Vetenskap

PO Lindström på TT skriver att Smärtstillande minskar dementas oro. Det hela är ett referat av artikel i BMJ som handlar om ganska ambitiös forskning på sjukhem i Norge. Minimalistiskt referat från TT finns i DN och SvD också.

Studien är randomiserad på sjukhemsavdelningsnivå, värderingen av utfall var blindad, designen med powerberäkning osv känns genomtänkt.

Svåra frågor för att värdera studien kritiskt handlar om detaljer, som vanligt. Hur bra är egentligen de använda instrumenten för att mäta oro, smärta osv? Hur valida? Hur ska man förhålla sig till det större bortfallet i interventionsgruppen? Hur stor effekt på dessa mätta instrument representerar en kliniskt meningsfull skillnad? "Repeated measures analysis of covariance adjusting for baseline score" må vara ganska ordinära statistikbegrepp, men hopbakat till en lång mening och många ibockade rutor i statistikprogrammet samtidigt är det aningen svårvärderat utan statistisk expertis som jag saknar.

PO Lindström har träffat ganska rätt; det är ett missförstånd att "ena gruppen fick smärtstillande....medan andra hälften fick psykofarmaka" eftersom båda grupperna fick behandling med alla de läkemedel de haft när studien började (så länge de haft stabil medicinering) och läkarna som var med i studien uppmuntrades att inte peta i medicineringen. Det rörde sig alltså om ett tillägg av smärtstillande till befintlig medicinering. Siffran 17% verkar dock röra sig om ett rent missförstånd: detta var den "genomsnittliga reduktionen i agitation", inte en beskrivning av hur många som hade en påtaglig minskning av oro och agitation inom grupperna. Tvärtemot påståendet från Lindström så skedde en förbättring inom båda grupperna. Författarna resonerar habilt kring om detta kan röra sig om en Hawthorneeffekt.

Vad finns att säga om betygskriterierna då? Lindström har förstått huvudbudskapet i artikeln, även om en del detaljer i metod och resultat enligt ovan blev fel. En företrädare för studien får lägga ut orden om hur viktigt resultatet är (problematiskt). En icke inblandad forskare, Bengt Winblad, tycker också att det är bra forskning. Han har en enda gemensam referens med Aaarsland enligt pubmed, så de är inte gamla bästisar i forskning åtminstone. Referens saknas i text eller länk vilket är en svaghet.

Jag ger faktiskt den här artikeln på SVT ett VG; det är en ambitiös och rätt bra studie (därav publicerad i BMJ), ett viktigt ämne, ett resultat som är begripligt och inte orimligt och en tankeställare för läkare som vårdar personer med demenssjukdomar.

Hormoner räddar fler prostatacancerpatienter enligt vetenskapsradion

Therese Bergstedt på Vetenskapsradion skriver om artikel i veckans NEJM. Det rör sig om en till synes välgjord och viktig randomiserad studie som slumpat män med icke spridd, lokalt inte så avancerad prostatacancer till strålbehandling eller strålbehandling + hormonell behandling under 4 månader i anslutning till strålningen, främst med GnRH-agonist och funnit en statistiskt signifikant, kanske kliniskt relevant skillnad i total dödlighet efter 10 år på 5% i absoluta tal. Konfidensintervallet kring uppskattade skillnaden i total dödlighet mellan grupperna är ganska stort (uträknat utifrån konfidensintervallet för totalresultatet), ungefär 0,5-13%. Studien var inte placebokontrollerad och inte blindad. Följsamhet med studieprotokollet inventerades och redovisades; det är alldeles utmärkt att det redovisas (viktig styrka i redovisningen), men följsamheten var inte hundraprocentig utan snarare 85-95%. Storleksordningen på andelen patienter som avvek från protokollet är jämförbar med storleksordningen på effekten i studien, vilket tillsammans med den öppna studiedesignen gör det något svårare att vara tvärsäker på vad i protokollet som hade effekt för patienterna.

Vetenskapsradion har träffat tämligen rätt som rapporterat om studien; den är faktiskt en viktig pusselbit för vård av patienter med prostatacancer, en av våra vanligaste cancerformer. Ingressen är oskarpt formulerad i att den inte anger vad som är jämförelsegrupp. "Strålning i kombination med korttidsbehandling med hormoner gör att fler patienter som har prostatacancer i tidigt stadium överlever." Det saknas en bisats där det framgår att man jämfört med bara strålning. Å andra sidan framgår det tydligt senare i artikeln, så det kanske snarare är en språklig invändning.

Man har inte låtit någon studieföreträdare berätta om studiens viktighet vilket är en styrka, utan i stället låtit en svensk onkolog kommentera den. Hans slutkläm på den skrivna artikeln, "- Den visar återigen att strålterapi är ett fullgott alternativ till kirurgi och att varje patient ska samtala med sin doktor om vilken behandling man kan välja i det aktuella fallet, säger Sten Nilsson." innehåller så vitt jag vet en allmänt ganska okontroversiell uppfattning, att strålning och kirurgi i nuläget båda kan vara bra alternativ för många patienter med prostatacancer men även ett påstående som är ologiskt för mig och förmodligen för alla icke-experter som hör inslaget, nämligen att den här studien ger ytterligare stöd för den uppfattningen.  Varför är det en rimlig slutsats när kirurgi inte alls var ett alternativ för patienterna som ingick i studien?

Det saknas länk eller referens till artikeln på hemsidan vilket är en svaghet.

Beskrivningen av metod och resultat innehåller en del faktafel och otydligheter; det var 1979 män, inte två tusen. Hade det stått "knappt två tusen" hade det varit helt okej, jag är stor vän av avrundning. Medianuppföljningen var 9 år, inte drygt 6 år. Att "överlevnadsgraden ... bland männen som ingick i studien ökade med nästan nio procent" är onödigt vagt formulerat och egentligen omöjligt att värdera. Siffran 9% verkar ha räknats ut genom att dela överlevnaden i ena gruppen med den andra, 62% / 57% = 1,088. Det är en relativ risk som är abstrakt och inte så meningsbärande. Att i stället beskriva att risken att dö minskade med fem procentenheter, eller hellre från 43 till 38% genom tillägg av hormonell behandling, hade varit mer lättbegripligt. Nämnvärt är att dödligheten i prostatacancer var 8% respektive 4% i de två grupperna, dvs 18 respektive 10 procent av alla dödsfallen, även om det hör mer hemma på journal club än vetenskapsradion.

Artikelförfattaren och professorn har bemödat sig om att faktiskt sätta in studien i ett sammanhang och förklara att liknande forskning finns sedan tidigare på patienter med mer avancerad cancer, och att detta var intressanta resultat som var begripliga utifrån tidigare kunskapsmassan. Relevant och bra.

Jag väger mellan G och VG för detta; det språkliga slarvet och den ologiska slutsatsen i sista meningen drar tyvärr ner helhetsintrycket för mig. Godkänt med plus.