PO Lindström på TT skriver att Smärtstillande minskar dementas oro. Det hela är ett referat av artikel i BMJ som handlar om ganska ambitiös forskning på sjukhem i Norge. Minimalistiskt referat från TT finns i DN och SvD också.
Studien är randomiserad på sjukhemsavdelningsnivå, värderingen av utfall var blindad, designen med powerberäkning osv känns genomtänkt.
Svåra frågor för att värdera studien kritiskt handlar om detaljer, som vanligt. Hur bra är egentligen de använda instrumenten för att mäta oro, smärta osv? Hur valida? Hur ska man förhålla sig till det större bortfallet i interventionsgruppen? Hur stor effekt på dessa mätta instrument representerar en kliniskt meningsfull skillnad? "Repeated measures analysis of covariance adjusting for baseline score" må vara ganska ordinära statistikbegrepp, men hopbakat till en lång mening och många ibockade rutor i statistikprogrammet samtidigt är det aningen svårvärderat utan statistisk expertis som jag saknar.
PO Lindström har träffat ganska rätt; det är ett missförstånd att "ena gruppen fick smärtstillande....medan andra hälften fick psykofarmaka" eftersom båda grupperna fick behandling med alla de läkemedel de haft när studien började (så länge de haft stabil medicinering) och läkarna som var med i studien uppmuntrades att inte peta i medicineringen. Det rörde sig alltså om ett tillägg av smärtstillande till befintlig medicinering. Siffran 17% verkar dock röra sig om ett rent missförstånd: detta var den "genomsnittliga reduktionen i agitation", inte en beskrivning av hur många som hade en påtaglig minskning av oro och agitation inom grupperna. Tvärtemot påståendet från Lindström så skedde en förbättring inom båda grupperna. Författarna resonerar habilt kring om detta kan röra sig om en Hawthorneeffekt.
Vad finns att säga om betygskriterierna då? Lindström har förstått huvudbudskapet i artikeln, även om en del detaljer i metod och resultat enligt ovan blev fel. En företrädare för studien får lägga ut orden om hur viktigt resultatet är (problematiskt). En icke inblandad forskare, Bengt Winblad, tycker också att det är bra forskning. Han har en enda gemensam referens med Aaarsland enligt pubmed, så de är inte gamla bästisar i forskning åtminstone. Referens saknas i text eller länk vilket är en svaghet.
Jag ger faktiskt den här artikeln på SVT ett VG; det är en ambitiös och rätt bra studie (därav publicerad i BMJ), ett viktigt ämne, ett resultat som är begripligt och inte orimligt och en tankeställare för läkare som vårdar personer med demenssjukdomar.
Studien är randomiserad på sjukhemsavdelningsnivå, värderingen av utfall var blindad, designen med powerberäkning osv känns genomtänkt.
Svåra frågor för att värdera studien kritiskt handlar om detaljer, som vanligt. Hur bra är egentligen de använda instrumenten för att mäta oro, smärta osv? Hur valida? Hur ska man förhålla sig till det större bortfallet i interventionsgruppen? Hur stor effekt på dessa mätta instrument representerar en kliniskt meningsfull skillnad? "Repeated measures analysis of covariance adjusting for baseline score" må vara ganska ordinära statistikbegrepp, men hopbakat till en lång mening och många ibockade rutor i statistikprogrammet samtidigt är det aningen svårvärderat utan statistisk expertis som jag saknar.
PO Lindström har träffat ganska rätt; det är ett missförstånd att "ena gruppen fick smärtstillande....medan andra hälften fick psykofarmaka" eftersom båda grupperna fick behandling med alla de läkemedel de haft när studien började (så länge de haft stabil medicinering) och läkarna som var med i studien uppmuntrades att inte peta i medicineringen. Det rörde sig alltså om ett tillägg av smärtstillande till befintlig medicinering. Siffran 17% verkar dock röra sig om ett rent missförstånd: detta var den "genomsnittliga reduktionen i agitation", inte en beskrivning av hur många som hade en påtaglig minskning av oro och agitation inom grupperna. Tvärtemot påståendet från Lindström så skedde en förbättring inom båda grupperna. Författarna resonerar habilt kring om detta kan röra sig om en Hawthorneeffekt.
Vad finns att säga om betygskriterierna då? Lindström har förstått huvudbudskapet i artikeln, även om en del detaljer i metod och resultat enligt ovan blev fel. En företrädare för studien får lägga ut orden om hur viktigt resultatet är (problematiskt). En icke inblandad forskare, Bengt Winblad, tycker också att det är bra forskning. Han har en enda gemensam referens med Aaarsland enligt pubmed, så de är inte gamla bästisar i forskning åtminstone. Referens saknas i text eller länk vilket är en svaghet.
Jag ger faktiskt den här artikeln på SVT ett VG; det är en ambitiös och rätt bra studie (därav publicerad i BMJ), ett viktigt ämne, ett resultat som är begripligt och inte orimligt och en tankeställare för läkare som vårdar personer med demenssjukdomar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar