Jag har antytt i flera av tidigare inlägg vad jag tycker kännetecknar god vetenskapsjournalistik. Följande är problemen jag retat mig på genom åren då jag läst och lyssnat på mindre bra dito:
- Den som skriver har inte läst eller inte förstått artikeln som refereras. Huvudbudskapet eller den rimliga tolkningen av resultatet är missförstått, överdrivet eller förvrängt. Rubriken på artikeln saknar stöd i den aktuella vetenskapen.
- Författare / forskare som var involverade i studien / patientförening / annan uppenbart jävig person får uttala sig--utan undantag--i positiva ordalag om innebörden av studien. I mitt tycke är dessa personer de sämsta tänkbara för att ge en meningsbärande kommentar till den aktuella forskningen: naturligtvis tycker de att det är fantastiskt giltiga, intressanta och värdefulla resultat.
- Tvärtemot så saknas i allmänhet någon utomstående person som är dels insatt i ämnet, dels hunnit värdera den aktuella artikeln som får kommentera den.
- Forskning med anknytning till svenska forskargrupper är extremt överexponerad i Sverige. Visst underlättar det för journalisterna, men det är mycket ologiskt om man inte är t.ex. universitets- eller myndighetsanställd med uppdrag att göra reklam för sitt lärosäte eller det svenska utbildningsväsendet.
- I dessa dagar bör vetenskapsartiklar inkludera en länk till abstract så att intresserade personer kan läsa själva--abstracten är per definition allmänt tillgängliga på internet och ger en myckenhet av information.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar