Inget samband mellan mobilanvändning och risken för hjärntumör hos barn enligt vetenskapsradion

Gabriella Björk på Vetenskapsradion refererar en epidemiologisk studie relaterad till mobiltelefoni och hjärntumörer hos barn. En tungviktare från min alma mater (KI), Maria Feychting, är en av författarna och Sverige står för en del av fallen: abstract finns på JNCI, här. Pressmeddelandet från KI finns här.

Många andra har gett sig på nyheten men ingen har gjort det så bra som Vetenskapsradion. Det enda jag saknar är någon utomstående som får uttala sig. Feychtings uttalanden är nyanserade och vettiga men det är egentligen ändå inte optimalt att huvudförfattare själva beskriver innebörden av sina resultat.

Så stora delar av huvudfynden och diskussionsdelen i artikeln har hittat in i Vetenskapsradions referat att det är mycket bra vetenskapsjournalistik. En nyfiken allmänhet får med sig långt bättre förståelse för ämnet efter läsning än innan.

Jag kan tyvärr inte ge MVG pga huvudförfattaren får beskriva sina egna fynd och deras betydelse (den principen är överordnad även om det är kloka saker som sägs) och ingen utomstående får säga sitt, men det är snubblande nära tack vare den goda förståelsen för artikeln som bibringas. Starkt VG, alltså!

Studie ifrågasätter nyttan med screening enligt vetenskapsradion

Vi fortsätter ang mammografi; Gabriella Björk på Vetenskapsradion ger sig på BMJ-artikeln jag bloggade om tidigare idag. Hon gör det riktigt bra, vilket hedrar i detta intellektuellt svåra och ständigt infekterade ämne! Jonas Bergh är meriterad och (som jag uppfattat det) klok person på Karolinska som inte är direkt involverad i vare sig den här mammografistudien eller de tidigare svenska ditona. Han förklarar en tolkning av den senaste studien som jag instämmer i.

Referensen står med i artikeln (inte klickbar men enkelt sökbar via google för intresserade läsare), ingen från studien får skryta, utomstående kommer till tals och förklarar faktiskt hur kunskap utvecklas.

Studie ifrågasätter nyttan med screening - Nyheter från Vetenskapsradion - Vetenskap & miljö | Sveriges Radio

Gabriella Björk får första MVG:t som jag delar ut på den här bloggen!

Mammografi minskar inte cancerdöd enligt DN och TT

En ny artikel om mammografiscreening har släppts på BMJ och TT har skrivit ett kortkort referat som spridits över svenska tidningar idag. Johan Nilsson på DN har fyllt på med lite med kött på benen. Studie: Mammografi minskar inte cancerdöd.

Det rör sig om en smart studie i BMJ, men naturligtvis ingen definitiv sanning. Tonfallet är resonerande; analogin med livmoderhalscancerscreeningens mätbara effekter på dödlighet i den sjukdomen i länder som startade gynekologisk hälsoundersökning vid olika tidpunkter är logiskt tilltalande. Diagrammen över dödligheten i de olika länderna är tydliga.

TT:s referat är sakligt och rätt bra; ingen namngiven författare får skryta med resultaten, det framgår att det är en topp-fem-tidskrift som det publiceras i, metodiken är välbeskriven. Egentligen helt godkänt, möjligen med reservation för rubriken som är för svart. "Minskad bröstcancerdöd beror kanske inte på mammografi" vore ett mildare och tråkigare alternativ. VG för TT.

Nilssons tillägg där han försöker sätta det hela i ett sammanhang och nämner Tabars hårt uppslagna studie som kom för en månad sedan är tyvärr inte bra nog; för mig underblåser det bilden av vetenskap som revolutionär--det som är sant ena dagen är helt fel nästa dag, och det finns alltid en öppning för att i morgon kommer en ny studie som kastar alla gamla på sophögen.  Det är dramaturgiskt lockande för journalister med sådana motsättningar, men bidrar mer till förvirring och allmän misstro mot forskning i allmänhet för icke initierade läsare.

Ska man nämna de stora randomiserade cancerscreeningstudierna så krävs det betydligt mer arbete med att problematisera och förklara. Så trots en god ansats och intention så sänker de sista meningarna betyget på DN:s artikel snarare än höjer. Godkänt, bara. Jag saknar som vanligt länk till (den här gången gratis tillgängliga artikeln) på alla hemsidorna, trist.

Självlysande hund ska bota Alzheimer

Någon på DN skriver delikat kvällstidningsprosa och har satt en rubrik därefter: Självlysande hund ska bota alzheimer.

Detta är så tramsigt skrivet att jag inte ens tänker leta efter originalmanus osv. Det är marknadsföring och skryt för en forskargrupp i Korea som (såklart) inte håller på med demensforskning utan med kloning av djur samt någon form av genteknik.

Gå vidare. Ingenting att se. DN:s vetenskapsredaktion sjunker en stegpinne till ner i dyngan.

IG med eftertryck.

Glutenintolerans ett globalt problem som kan leda till många barns död enligt Vetenskapsradion

Natalie von Der Lehr på Vetenskapsradion berättar om en studie från Umeå som uppskattar antalet odiagnostiserade fall av glutenöverkänslighet, celiaki i världen och dödligheten i detsamma. Glutenintolerans ett globalt problem som kan leda till många barns död. Det blir nödvändigt att hålla flera tankar i huvudet nu:

1. Umeågruppen har alltså ställt upp en beräkningsmodell i Excel för att utifrån antaganden (gissningar) om förekomst av celiaki, nivå av sjukvårdssystem och -resurser i olika länder samt småbarnsbefolkning i alla världens länder beräkna hur många barn som lever med odiagnostiserad celiaki och hur många som kan tänkas avlida årligen av sjukdomen.

2. Det är mycket möjligt att deras slutsats i någon bemärkelse är "sann"; säkert finns det en underdiagnostik och säkert avlider barn i världen av denna sjukdom. Med nödvändighet (vilket författarna också diskuterar i diskussionsdelen av artikeln) är detta en grov skattning som mer anger en storleksordning och manar till diskussion bland folkhälsovetare.

3. Vetenskapsjournalistiskt är det dock för tunt i rapporten: jag hade önskat mig (1) en kort beskrivning, liknande den jag skrev ovanför under punkt 1, av vad som gjorts snarare än att bara kalla det för "en studie" och "kunskap", (2) att någon icke-inkopplad forskare kommenterade resultaten, (3) att ingen av författarna fick uttala sig (här kan man tänka sig att författarna och någon annan får uttala sig, det vore ok). Klädsamt vore att osäkerheten i skattningen syntes bättre än att man skriver "omkring 42.000" vilket är larvigt exakt--i sensitivitetsanalysen hittar man siffror från ca 20.000 till drygt 100.000 när parametrarna varieras.

Trots att det rör sig om ett intressant inlägg i folkhälsodiskussioner som refereras så är det i mitt tycke otillräckligt som vetenskapsjournalistik. Jag ger med tvekan betyget godkänt eftersom referatet ändå huvudsakligen träffar rätt vad gäller resultaten samt inkluderar en referens.

Diabetes ökar hjärtsviktsrisk enligt SvD

Michael Nilsson på SvD skrev om en studie från Göteborg som publicerats i Lancet. Diabetes ökar hjärtsviktsrisk | Inrikes | SvD .

Det är ett hyfsat referat men inte mer. Sahlgrenska har skrivit pressmeddelande som finns här. TT nappade och därför finns notiser i GP, SR, TV4, Metro mfl.

På Nilssons referat verkar det som att han läst och förstått innebörden i originalarbetet. Däremot är siffrorna i artikeln så många och så svårbegripliga för en lekman att det inte är bra. Relativa och absoluta risker blandas om vartannat; påståendet om "10-20 gånger större risk" är det sämst underbyggda och får tyvärr framskjuten plats. Den relativa riskökningen om fyra gånger för patienter med sämst metabol kontroll är inte så intressant för en lekman; att man "insjuknar 20 år tidigare än en frisk person" är en språklig och logisk kullerbytta som kanske är okej men som är ytterligt svårvärderad.

Den aktuella studien handlar ju inte om en uppföljning av hur det går för dem som får hjärtsvikt (vilket även Rosengren nämner) men allvaret i diagnosen påtalas (som hjärtsviktsläkare är jag benägen att tycka att det är bra).

Resultaten i studien är inte överraskande för någon (?) och inte revolutionerande; jag tittade i europeiska kardiologförbundets hjärtsviktsriktlinjer  och där hittar man referens 177, MacDonald et al 2008 Eur Heart J som är en översiktsartikel kring diabetes och hjärtsvikt och vad som med rätta kan kallas bidirektionella samband. De beskriver kunskapen om förstagångssjuknande i hjärtsvikt för diabetes med följande ord: "Diabetics are frequently hospitalized for HF. In an American cohort
of 48 000 diabetic patients, incidence of hospitalization due to HF
was 4.5 vs. 9.2/1000 person-years for those with an HbA1c ,7
and .10%, respectively". Den referensen, Iribarren et al Circ 2001, handlar huvudsakligen om typ 2-diabetes. Nyheten i göteborgsstudien handlar om att det rör sig om en ovanligt stor studie av en kohort med bara (?) typ 1-diabetes.

Göteborgsstudien är bra, mycket bra, såvitt jag kan se (nästan allt som hittar in i Lancet är välpolerat); jag noterar i tabellen att 5% av patienterna hade etablerad kranskärlssjukdom vid studiens början vilket gör det ännu mindre överraskande att 3% sjuknade i hjärtsvikt på en tioårsperiod.

Nu ska jag ju inte skryta med göteborgska författare, det är inte syftet med den här bloggen; poängen handlar om journalistik. Nilsson på SvD har som sagt huvudsakligen beskrivit studien på ett ok sätt; det saknas däremot länk till artikeln (eller abstract) på hemsidan, ingen utomstående får kommentera eller sätta det hela i ett sammanhang av tidigare kunskap osv, och dödssynden är att låta artikelförfattarna själva lägga ut orden om studiens betydelse och förträfflighet (även om de har bra på fötterna som i detta fall). Spekulationerna om screening för hjärtsvikt hos diabetiker nämndes redan 2007 i MacDonald (länk ovan) och vi får väl se vad som blir av detta.

En bisak är att jag är försiktigt skeptisk till påståenden om "guldgruvan" som är kvalitetsregister.  Den här eleganta studien använder diabetesregistret på ett smart sätt, måste jag tillstå.

Nilsson får godkänt betyg men inte mer.

Mer om vätskebalans och fetmakirurgi

Kollegan Peter Hallersund skickade till mig sin avhandling och jag har gått igenom och försökt smälta manuskript III och IV.

Sammanfattningsvis tycker jag ungefär som när jag läst kappan; det är kul hypoteser, tankarna om en volymssensor i övre magtarm-kanalen är spännande och helt ny för mig innan jag läst detta.
 
Några kommentarer till arbete III. Den "representativa kurvan" för urinproduktion hos en person i en av grupperna är inte självklart hur man skall tyda--varför sjunker urinproduktionen initialt hos försökspersonen som fick saltlösning i jejunum? Ytan under kurvan för den personen verkar vara mindre under jejunumkurvan och man undrar vad det betyder. Varför är definitionen av "tid till ökande diures" logisk? Vilka andra sätt att beskriva dessa data skulle ha varit tänkbara?

När jag ser de presenterade siffrorna som karakteriserar de olika patientgrupperna i arbete IV så är det inte så lätt att identifiera nyckelresultatet, att det fanns en kraftigare natriures och diures hos patienterna som genomgick GBP jämfört med de som genomgick VGB/B... tvärtom så verkar dessa fysiologiska (och inom samt mellan individer höggradigt varierande) mått vara tämligen liknande i alla tre grupperna i tabell 1. Det är inte heller självklart att matcha med individer som gått ned lika mycket i vikt som görs i tabell 2 (jag ser att det är där som nyckelfyndet som anförs som stöd för hypotesen kommer ifrån).

Jag saknar en karakteristik av bortfallet från ursprungliga kohorten--hur många urinsamlingar fanns det?

Jag saknar en distinkt beskrivning av hur man gjort "viktnedgångsmatchningen". Det är inte trivialt.


Jag kommer att återvända och se dessa artiklar an när de publiceras.

Lika blodtryckssänkande som medicin - vetenskap | svt.se

Självklart när man läser avhandlingen är att Hallersund fått prova på och lära sig en massa om ett brett spektrum av vetenskapliga metoder--djurförsök, friska försökspersoner, biokemi, histologi, en stor kohort, stor mängd statistik osv.. Precis som en balanserad doktorsavhandling skall vara.

Jag tror inte att SVT vetenskap hade satt någon på att granska de faktiska manuskripten och se där vilket stöd som fanns för påståendena i pressmeddelandet--jag skulle ha valt ett försiktigare (tråkigare) tonfall på referatet än de gjorde och betonat bredden av forskning snarare än att trycka så hårt på den ganska tillspetsade tolkningen av (ännu opublicerade) arbete III och IV.

Tack Peter för att du skickade ett exemplar till mig; grattis till försvaret av avhandlingen och lycka till med forskningen framöver!

(Gastric bypass) lika blodtryckssänkande som medicin enligt SVT vetenskap

Annelie Larsson på SVT Vetenskap har refererat nya rön kring fetmakirurgi: Lika blodtryckssänkande som medicin. Kollegan Peter Hallersund har nyligen försvarat en doktorsavhandling i kirurgi i Göteborg. Jag har faktiskt läst igenom stora delar av "kappan" för att försöka smälta resultaten. Jag har mejlat Hallersund och bett honom posta mig ett exemplar av avhandlingen så jag även får ta del av manuskripten till arbeten III och IV.

Syftet med den här bloggen är inte att stå för någon extraopposition till en redan försvarad avhandling; jag är ju varken disputerad eller insatt i ämnet, så det vore fåfängt.

För mig som medicinare med viss erfarenhet och kunskap som anknyter till RAS-systemets fysiologi (kortfattat ett hormonsystem som kroppen--utifrån klassisk fysiologi--använder för att försvara sig mot vätskebrist och blödning genom att spara på salt och vatten) så kan jag konstatera att Hallersund och kollegor stuckit ut hakan rejält i arbete IV och då framför allt i sina tolkningar av resultaten. Från abstractet i avhandlingen:

"Interestingly,
after adjustments for weight loss the GBP patients exhibited a larger 24h diuresis and a
markedly more reduced systolic and diastolic pressure than the gastric band patients.
These changes were prominent also 10 years after surgical intervention and were not
related to the reduced body weight. Furthermore, the GBP patients consumed, despite a
lowered blood pressure, approximately 1 g dietary salt more per day than patients operated
with the restrictive banding techniques. This picture is compatible with that the
sodium/volume sensor induces diuresis in an anticipatory fashion in relation to ingestive
load and also inhibits salt appetite. Upon removal of this pre‐absorptive regulatory
mechanisms (as following GBP), more rough post‐absorptive regulatory principles
dominate that very probably results in an overshooting diuretic effect with depressor
action and an increased salt intake."

Antydan att man identifierat en helt ny, "överordnad" och mer finjusterad fysiologisk mekanism för vätskebalansreglering är modig men inte enkel att leda i bevis.

Vätske- och saltutsöndringen i urinen som mättes i arbete IV, gissningsvis under ett slumpvis valt dygn hos personerna som studerades, är inte så triviala att tolka och dra växlar på: mängden urin man producerar har ju till stor del att göra med hur mycket vätska man tar in under dagen. Nyckelmåttet "skillnad i viktjusterad vätskeutsöndring" är också svårtolkat om grupperna gått ned olika mycket i vikt...

Och en sak jag inte lyckas smälta: om RAS klassiskt sett är ett system för att spara vätska i kroppen, varför är det en rimlig hypotes att samma hormoner när de uttrycks i tarmen är del av ett system med helt motsatt effekt, nämligen att öka urinproduktionen?

Det hade varit en trevlig opposition att  bevittna; ser fram mot att läsa arbetena i sin helhet och gratulerar kollegan Hallersund till en spännande avhandling med tonvikt på fysiologi.

Men nu handlar ju bloggen om vetenskapsjournalistik.  Det är en stolt tradition för skrivna och etermedier att rapportera om (svensk) forskning i samband med att någon försvarar en doktorsavhandling. I många fall, så även detta, utgår man från ett pressmeddelande från det aktuella lärosätet. Ibland får författaren själv yttra sig om vad forskningen betyder. Enstaka gånger får någon expert som inte är knuten till forskaren kommentera fynden.

Det finns många problem med den här schablonen för vetenskapsjournalistik.

1. Pressmeddelandet och doktoranden själva är översvallande positiva till avhandlingen och tenderar att överskatta betydelsen, inte minst av ekonomiska skäl.
2. Flera av de ingående arbetena i många doktorsavhandlingar, t.ex 2 av 4 i den aktuella avhandlingen, är inte granskade av kollegor (peer review) utan finns "i manuskript" när avhandlingen försvaras.
3. Många av artiklarna som ingår i avhandlingar är med nödvändighet ganska "smala" saker, publicerade i högspecialiserade tidskrifter som de flesta aldrig hört talas om, och--viktigare--är av så litet allmänintresse att de aldrig nämnts i samband med första publikationen något-några år innan disputationen.

Ibland tänker jag att media borde låta bli att rapportera om avhandlingar när de presenteras och nöja sig med att ha en vettig rapportering om enskilda forskningsarbeten i den takt de blivit publicerade... å andra sidan förstår jag såväl institutioner som enskilda seniora och juniora forskare vill lyfta fram forskare som fått doktorsgrad. Om det ska bli annat än reklam för universitetet så krävs dock att någon som orkat läsa igenom avhandlingen får kommentera vad det hela betyder, och det är inte så lätt att hitta någon som tar på sig den uppgiften på en eftermiddag... jag har hört flera nydisputerade konstatera att deras avhandlingskappa förmodligen bara kommer läsas i sin helhet av två personer: deras opponent och deras mor.

Larsson gick i pressmeddelandefällan den här gången; hennes referat är till största delen lånat från universitetet, författaren själv får berätta om hur viktiga resultaten är, ingen annan yttrar sig, och (vad värre är) referatet är inte så logiskt för ens en insatt läsare (om urinutsöndringen stimuleras av att maten hamnar i övre magtarmkanalen, varför är det då begripligt att de patienter där detta inte sker ska ha en större urinutsöndring?)... det saknas länk till kappan (som finns på nätet, fritt tillgänglig).

Göteborgsgruppen har haft en kul idé i att använda gruppen fetmaopererade patienter som modell för fysiologi i magtarmkanalen och har en kul hypotes om fysiologin för vätskebalans relaterat till densamma. Det rör sig dock till stor del om grundforskning i ett tidigt skede, ännu ej publicerad (om än försvarad) och granskad av forskarsamhället, snarare än om något som i nuläget är av allmänintresse eller av betydelse för val av behandling. En parentes är väl att den "bättre" operationsmetoden gastric bypass har andra fördelar gentemot tidigare modeller som inriktats på magsäckskirurgi och därför är standardmetod redan idag.

Som nyhetsjournalistik och konstaterande att avhandlingen enligt ovan har publicerats vore referatet på SVT godkänt. Från en vetenskapsredaktion kräver jag mer för sådant betyg. IG således.

Sund Skepsis på Vetenskapsradion och Studio Ett

Nej, jag har inte fått vara med i radio... det har däremot blivande kollegan Anne Brynolf på min alma mater, KI. Hon hörde vetenskapsradions reportage häromdagen och hon tyckte det lät så märkligt att hon helt enkelt kollade upp originalartikeln, och bloggade om det här.

Till saken hör att alla riksmedier med självkänsla nappade på nyheten och började skriva utifrån Vetenskapsradions tämligen dåligt underbyggda referat. Sakkunniga personer som ofta citerade Åkerstedt som forskar om sömn, LO-ordföranden och representant för företagarna slog sina huvuden ihop.

Sedan började utmärkta radioprogrammet Medierna nosa på frågan och ställa ansvarig utgivare mot väggen. Det kom en rättelse igår på ekot vilket hedrar.

Det finns massor med viktiga poänger vad gäller kritisk granskning av originalartikeln i det här fallet; många har Brynolf redogjort för på ett förtjänstfullt sätt på sin blogg. Jag kan tillägga en käpphäst som jag sadlar på så ofta jag kan: enkätmetodiken tillhör den kvalitativa, inte den kvantitativa forskningens domän. Den är utmärkt för att generera förståelse och hypoteser, men inte för att generalisera och skatta storleksordningar.

Jag konstaterar att vetenskapsradion förmodligen gått i det jag häromdagen kallat "pressmeddelandefällan". Jag vidhåller fortfarande att vetenskapsjournalisten måste hålla följande tanke främst i sitt sinne när hon träffar en person som skrivit ett vetenskapligt arbete: den här personen är den bästa tänkbara på att förklara vad som gjorts, men den sämsta tänkbara för att förklara hur bra och viktigt det är.

Brynolf har helt rätt i rapporteringen på Studio Ett idag i att det var enkelt vid läsning av abstract att konstatera att det var orimliga slutsatser som drogs av en författare--det kräver möjligen några terminers högskolestudier för att få en vana att läsa vetenskaplig litteratur.

Heimersson går lite vilse; det var en "bra nyhet" eftersom det var någon form av allmänt intressant nyhet. Det "sätter fantasin i rörelse" tycker han. "Det finns grejer vi kan diskutera utan att ha empiriskt material"... snurrigt.

Det är utmärkt att man på studio ett idag problematiserar att författare medvetet överdriver sin forsknings betydelse, särskilt i tidigt skede, för att få uppmärksamhet och i förlängningen pengar. Korrekt och viktigt!

Om Anne Brynolf satte betyg på vetenskapsjournalistik är jag säker på att hon hade gett IG till Vetenskapsradion häromdagen och jag hade stämt in i kören.

Passiv rökning försämrar barns hörsel enligt SVT vetenskap

Anders Forsberg på SVT gav sig på artikeln om passiv rökning och hörselnedsättning som jag skrev om igår. Han klarar uppgiften sämre än Vetenskapsradion och problemet verkar vara att han utgått från ett referat av originalartikeln. Jag konstaterar att hans brödtext är smärtsamt nära den engelska texten.

Det rör sig om övertolkning av epidemiologi, orimligt stora slutsatser om kausalitet utifrån den här intressanta hypotesgenererande studien, och om vidöppna dörrar som slås in ("Vi behöver ytterligare forskning men under tiden rekommenderar vi att undvika rök runt barn, säger Ralph Holme."). Eftersom motsatsen till det påståendet är absurd ("Vi rekommenderar att exponera barn för tobaksrök") så är detta inte meningsbärande.

Det saknas referens eller länk till originalarbetet, metodiken i originalarbetet nämns inte med ett ord (klassificeringen av rökarstatus är alltså till stor del beroende av en biokemisk markör som gissningsvis påverkas av passiv rökning sista dagarna-veckorna och validiteten för kotininet torde gå att problematisera), en författare och en företrädare för en patientorganisation får komma till tals och uttala sig om studiens förträfflighet och konsekvenser... dessutom verkar det som att SVT nästan helt lånat texten från BBC i stället för att själva läsa originalarbetet.

Betyget blir tyvärr IG, således.

Tidig behandling för HIV-smittade bra mot TBC

Annika Östman på Vetenskapsradion skriver att tidig behandling för HIV-smittade är bra mot TBC . Det framgår inte i artikeln, men detta är faktiskt förhandspublicerat i NEJM i förrgår (vilket alla vet som prenumererar på deras innehållsförteckning och förhandspublikationer, vilket borde vara obligatoriskt för medicinjournalister), inte bara draget på konferens.

Studien kallas i referatat för "den stora parrelationsstudien från nio länder" utan att förklara vad som åsyftas. Det rör sig alltså om drygt 1700 personer med tidig HIV-infektion som levde i parrelation med en person som inte hade HIV när studien började. Hälften lottades till omedelbar behandling, hälften till behandling styrd av symtom på HIV-infektion eller sjunkande CD4-tal (ett mått på påverkan på immunförsvaret). Studien bröts i förtid pga storleken och statistiska styrkan på resultaten. Då var medianuppföljningstiden av patienterna 1,7 år. Endast 21% av patienterna i gruppen som slumpades till symtomstyrd behandling hade börjat ta HIV-läkemedel när studien bröts.

Nyckelfyndet som presenteras i NEJM är att tidig behandling minskade spridningen till partnern. Endast en partner till person som fick omedelbar behandling smittades av sin partners HIV, medan 27 partners i gruppen som fick symtomstyrd behandling blev smittade (ytterligare 11 personer smittades av HIV, men inte av sin partner). HIV-överföringen skedde huvudsakligen i Afrika (82%).

Man har även följt s.k. "treatment outcomes" och funnit en relativ riskminskning med 41% (11-60%), i absoluta tal 3% (0,75%-4,5%) för allvarliga HIV-relaterade händelser eller dödsfall. Skillnaden drevs främst av en skillnad i fall av icke-lung-tuberkuls (3 fall vid tidig behandling, 17 vid sen behandling); lungtuberkulos däremot drabbade ungefär lika många i båda grupperna (13 respektive 15). Nästan alla dessa händelser (89%) skedde i Asien och Afrika (inte i USA).

Referatet från Vetenskapsradion får med viss tvekan VG; lite mer kött på benen avseende metodiken saknar jag (t.ex. varför det kallas för parrelationsstudie), likaså länk och omnämnande av NEJM-artikeln, och en förklaring av huvudresultatet i studien. Kommentaren från icke involverade professor Albert är nyanserad och förklarar sammanhanget på ett bra sätt. Ingen som var med i studien har fått skryta om den. Tyvärr går Östman i en pressmeddelandefälla när hon bara nämner en relativ riskreduktion utan att beskriva den absoluta riskminskningen och (optimalt) skattningen av precisionen i uppskattningen. Ändå är detta mycket viktig samtida HIV-forskning och i det mesta korrekt refererat. Utmaningen i att behandla och bromsa HIV-epidemin i fattiga länder i Afrika och Asien är ett ämne som går att göra långa reportage om och som bär iväg för långt för ett sådant här referat. Det är ett intressant ämne som säkert finns skäl för vetenskapsradion att dyka ner i fler gånger.

Samband mellan passiv rökning och sämre hörsel

Vetenskapsradion skriver/pratar om en epidemiologisk studie som på ganska ambitiöst sätt mätt hörsel samt en biokemisk markör för rökarstatus och sökt efter samband. Originalartikeln finns här , dvs inte i (finare) tidskriften JAMA utan i en dotterpublikation i samma familj. Aftonbladet genom TT skriver kort här.

Artikeln är måttligt svår att förstå och tolka; jag fastnar i detta med biomarkören "kotinin" för passiv rökning; om man har mer än 15 i kotinin så är man rökare. Säger man i en enkät att man rökt något sista 5 dygnen så är man rökare. Övriga är icke-passivrökare om de icke har mätbar kotinin, annars delas de upp i kvartiler utifrån grad av passiv rökning.

Validiteten för kotinin är inte uppenbar och referens 23 beskriver ett annorlunda förfarande där man frågade vuxna i hushållet om de faktiskt rökte.

På samma vis är det inte självklart att kotininvärden eller ens passivrökarstatus vid en inventeringstidpunkt är meningsbärande markör för hur exponerad man varit genom uppväxt osv.

Det hade varit mycket tilltalande att mäta hörsel hos rökarna för att se om den (som förväntat) vore markant sämre.

Vetenskapsradion får i stort sett godkänt för dagens referat. Det var inte världens bästa artikel att skriva om, och det är en vidöppen dörr att berätta om ett nytt sätt som tobak är skadligt på (jämför med att berätta på ett ärligt och nyanserat sätt om nya rön som talar mot en entydig och stor nytta med bröstcancerscreening). Författarna själva citeras inte direkt; funderingarna kring innebörden i förlängningen av detta--att barn till rökare skulle screenas för (huvudsakligen asymtomatisk) hörselnedsättning till exempel--låter förhastade och lite larviga. Felaktiga påståendet om vilken tidskrift det var är slarvigt men inte skäl nog att underkänna.

Sund skepsis i ordens rätta bemärkelse

Stoppa insamlingen av känslig data skriver kollegan Åke Thörn på SvD Brännpunkt idag. Han problematiserar bristen på etikgranskning, orimliga påståenden om den potentiella nyttan med ospecificerade analyser och studier, sekretessproblematik osv.

Jag instämmer i allt som står i artikeln och uppskattar att Thörn engagerar sig!

Smärtstillande minskar dementas oro enligt SVT Vetenskap

PO Lindström på TT skriver att Smärtstillande minskar dementas oro. Det hela är ett referat av artikel i BMJ som handlar om ganska ambitiös forskning på sjukhem i Norge. Minimalistiskt referat från TT finns i DN och SvD också.

Studien är randomiserad på sjukhemsavdelningsnivå, värderingen av utfall var blindad, designen med powerberäkning osv känns genomtänkt.

Svåra frågor för att värdera studien kritiskt handlar om detaljer, som vanligt. Hur bra är egentligen de använda instrumenten för att mäta oro, smärta osv? Hur valida? Hur ska man förhålla sig till det större bortfallet i interventionsgruppen? Hur stor effekt på dessa mätta instrument representerar en kliniskt meningsfull skillnad? "Repeated measures analysis of covariance adjusting for baseline score" må vara ganska ordinära statistikbegrepp, men hopbakat till en lång mening och många ibockade rutor i statistikprogrammet samtidigt är det aningen svårvärderat utan statistisk expertis som jag saknar.

PO Lindström har träffat ganska rätt; det är ett missförstånd att "ena gruppen fick smärtstillande....medan andra hälften fick psykofarmaka" eftersom båda grupperna fick behandling med alla de läkemedel de haft när studien började (så länge de haft stabil medicinering) och läkarna som var med i studien uppmuntrades att inte peta i medicineringen. Det rörde sig alltså om ett tillägg av smärtstillande till befintlig medicinering. Siffran 17% verkar dock röra sig om ett rent missförstånd: detta var den "genomsnittliga reduktionen i agitation", inte en beskrivning av hur många som hade en påtaglig minskning av oro och agitation inom grupperna. Tvärtemot påståendet från Lindström så skedde en förbättring inom båda grupperna. Författarna resonerar habilt kring om detta kan röra sig om en Hawthorneeffekt.

Vad finns att säga om betygskriterierna då? Lindström har förstått huvudbudskapet i artikeln, även om en del detaljer i metod och resultat enligt ovan blev fel. En företrädare för studien får lägga ut orden om hur viktigt resultatet är (problematiskt). En icke inblandad forskare, Bengt Winblad, tycker också att det är bra forskning. Han har en enda gemensam referens med Aaarsland enligt pubmed, så de är inte gamla bästisar i forskning åtminstone. Referens saknas i text eller länk vilket är en svaghet.

Jag ger faktiskt den här artikeln på SVT ett VG; det är en ambitiös och rätt bra studie (därav publicerad i BMJ), ett viktigt ämne, ett resultat som är begripligt och inte orimligt och en tankeställare för läkare som vårdar personer med demenssjukdomar.

Behandling mot vinterkräksjuka nära enligt TT

TT rapporterar ännu ytligare om rapporten från Linking som jag kommenterade i morse. Rapporten finns också i Expressen och på Ekot, samt i SvD.  TT har skrivit ett referat av ett kanonfint pressmeddelande från Linköpings universitet men som inte har så mycket med bra vetenskapsjournalistik att göra.

Problemen med att presentera den aktuella studien som det största sen skivat bröd och nyckelpublikation för att frälsa världens fattiga barn (och i-landsbor med vinterkräksjuka) från en plågsam magsjukedöd är att det inte är särskilt sant och inte särskilt nytt.

Följande är min läsning av vad den aktuella studien är och inte är:

Studien är:

• Utmärkt grundforskning, publicerad i framstående (impact factor 7+) grundforskningstidskrift
  
• Bra demonstration av förtrogenhet med många virologiska, cellbiologiska, labtekniska och biokemiska metoder (jag är inte ironisk utan det är smart designad och välpresenterad forskning)
  
• En principiellt tilltalande indiciekedja som beskriver serotonin som en (inte nödvändigtvis den enda) patogenetisk mekanism för kräkningar vid rotavirusinfektion.

Studien är inte:

• Utförd på människor med eller utan infektion
• I sig kopplad till antiserotonerga läkemedel som ondansetron
• Banbrytande på något sätt i ett påstående att ondansetron mfl vore tänkbara som läkemedel mot virusorsakad magsjuka. Sådan banbrytande forskning finns i stället här  men resultaten var inte sensationella och företaget har inte sökt den indikationen.

Sen är min syn på globala hälsoproblem och särskilt magsjukedödlighet i främst sub-sahara Afrika sådan att jag inte tror att antiserotonerga läkemedel--hur bra de än är mot kräkningar--har en viktig roll att spela för att minska barnadödlighet. Problemet med rehydrering i dessa länder sitter i att de fattigaste människorna under längre eller kortare perioder inte har tillgång till annat än höggradigt förorenat dricksvatten--förorenat med grannens tämligen färska och ofta smittobärande avföring.

En bra och svår etisk fråga är hur man skall göra en etiskt försvarbar studie för att närma sig frågan om vilken effekt man kan tänkas ha i ett resursfattigt land av att rulla ut en intervention som innefattar t.ex. ondansetron.

Gänget i Linköping bör gratuleras och berömmas för elegant virologisk grundforskning. TT, däremot, får IG för att ha gått på ett pressmeddelande som gör studien till något som den aldrig kan vara.

Svensk upptäckt kan stoppa dödlig kräksjuka enligt DN

DN rapporterar om grundforskning från Linköping . Originalartikeln finns här. Det rör sig om forskning på mekanismer som förklarar hur rotavirus framkallar kräkning, vilket tydligen inte är välkarakteriserat. Man har gjort experiment med lite olika infallsvinklar och laboratoriemetoder och använt sig av såväl försöksdjur som mänskliga tumörcellkulturer, och dokumenterat en del fynd som verkar peka på att serotonin spelar en roll när rotavirus framkallar kräkning. Det minst suggestiva experimentet tycker jag är studien av "kräkcentrum" på möss som tydligen inte kräks av rotavirus. 3/5 infekterade djur hade aktivering av den delen av hjärnan som man var ute efter.

Svåra frågor för kritisk granskning av den här artikeln handlar om validitet och reliabilitet i de enskilda experimenten.

Philip Ramqvist på DN har i huvudsak förstått innebörden av studien; det är mekanismer och grundforskning det handlar om. Rubriksättning och ingress ser ut som ett pressmeddelande från Linköping, tyvärr. Det saknas länk till aktuella (gratis tillgängliga) studien. Författaren får lägga ut orden om studiens förträfflighet vilket undergräver journalistiska trovärdigheten. Ingen utomstående får kommentera vilket är synd. Synpunkterna om moderna antiserotonerga läkemedel är rimliga ur forskningshänsyn men vägen till att dokumentera en nytta av sådan behandling i resursfattiga länder är längre än vad man skulle tro av den här artikeln.

Betyget blir godkänt, eftersom huvudbudskapet ändå går fram och är någorlunda oförvanskat.

Feltolkade diagnoser hos unga idrottare enligt SVT Vetenskap

Feltolkade diagnoser hos unga idrottare - vetenskap | svt.se. Annelie Larsson på SVT ger sig på en artikel som i bloggande stund inte går att läsa ännu på internet, t.ex. på tidskriften Journal of Pediatrics hemsida. Hon utgår från uttalanden som författaren gjort och som citeras friskt på internationella hemsidor, t.ex. här och har skrivit ihop en svensk brödtext som följer den texten i mångt och mycket.

 Det rör sig om en liten studie där 53 barnkardiologer fick bedöma 18 EKG:n och klassificera dem som friska, sjuka eller gränsfall och föreslå om de ville göra någon ytterligare utredning innan de kunde bedöma om patienten fick idrotta. Jämfört med två "experter" som användes som "golden standard" så presterade dessa måttligt bra och gjorde "rätt" bedömning i 12 av 18 fall.

Frågan om nyttan och konsekvenserna av EKG-screening av främst unga idrottare väcker ganska stort allmänintresse på grund av det dramatiska och tragiska när unga människor dör under idrott.  Den här studien ger dock inga som helst svar på den frågan; däremot finns en nyckelreferens från Veneto i Italien i JAMA (gratis fulltext) som beskriver trender över tiden i plötslig hjärtdöd i en region i Italien efter att man infört sådan screening.

Den aktuella studien--som jag inte läst ännu eftersom den inte ligger på internet--antyder att det är ganska svårt även för erfarna personer att bedöma EKG tagna i screeningsyfte. Jag har ögnat igenom trevligt dokument på EHJ som egentligen bekräftar den bilden. Det rör sig om rätt så subtila saker som kräver specialutbildning och -träning för att göra på ett riktigt bra sätt. Jag bedömer (vuxna människors) EKG:n flera gånger dagligen på jobbet sedan ett årtionde men skulle ha mycket svårt att träffa rätt avseende de sällsynta tillstånden som detta gäller och skilja dem från fysiologiska varianter hos vältränade ungdomar.

Det är också en kraftig förenkling och orimlig tolkning av de egna resultaten när dr Hill påstår att de visar att många felaktigt skulle avstängas från idrott pga "falskt positiva" napp i första screeningrundan med EKG. Däremot skulle många i onödan behöva genomgå kompletterande utredning, t.ex. med ultraljudsundersökning av hjärtat, för att utesluta någon hjärtsjukdom.

Den här artikeln trycker tyvärr på flera knappar för mig, och jag tycker inte att den är av tillräckligt allmänintresse eller självklar generaliserbarhet för att platsa på så framskjuten plats på SVT. Det saknas länk (artikeln finns inte ens på nätet, inte ens abstractet just nu), författaren själv får skryta med sin fina artikels innebörd, ingen annan får uttala sig om vad studien betyder, och SVT:s referat har beskrivit frågeställningen för studien helt felaktigt ("...undersökt huruvida obligatoriska EKG-tester kan sätta stopp för att fler unga liv avslutas i onödan." / "...gjort en undersökning av hur effektiva EKG-testen egentligen är i detta sammanhang").

På grund av den här grundläggande oförmågan att förklara den faktiska frågeställningen blir betyget tyvärr IG.

Hormoner räddar fler prostatacancerpatienter enligt vetenskapsradion

Therese Bergstedt på Vetenskapsradion skriver om artikel i veckans NEJM. Det rör sig om en till synes välgjord och viktig randomiserad studie som slumpat män med icke spridd, lokalt inte så avancerad prostatacancer till strålbehandling eller strålbehandling + hormonell behandling under 4 månader i anslutning till strålningen, främst med GnRH-agonist och funnit en statistiskt signifikant, kanske kliniskt relevant skillnad i total dödlighet efter 10 år på 5% i absoluta tal. Konfidensintervallet kring uppskattade skillnaden i total dödlighet mellan grupperna är ganska stort (uträknat utifrån konfidensintervallet för totalresultatet), ungefär 0,5-13%. Studien var inte placebokontrollerad och inte blindad. Följsamhet med studieprotokollet inventerades och redovisades; det är alldeles utmärkt att det redovisas (viktig styrka i redovisningen), men följsamheten var inte hundraprocentig utan snarare 85-95%. Storleksordningen på andelen patienter som avvek från protokollet är jämförbar med storleksordningen på effekten i studien, vilket tillsammans med den öppna studiedesignen gör det något svårare att vara tvärsäker på vad i protokollet som hade effekt för patienterna.

Vetenskapsradion har träffat tämligen rätt som rapporterat om studien; den är faktiskt en viktig pusselbit för vård av patienter med prostatacancer, en av våra vanligaste cancerformer. Ingressen är oskarpt formulerad i att den inte anger vad som är jämförelsegrupp. "Strålning i kombination med korttidsbehandling med hormoner gör att fler patienter som har prostatacancer i tidigt stadium överlever." Det saknas en bisats där det framgår att man jämfört med bara strålning. Å andra sidan framgår det tydligt senare i artikeln, så det kanske snarare är en språklig invändning.

Man har inte låtit någon studieföreträdare berätta om studiens viktighet vilket är en styrka, utan i stället låtit en svensk onkolog kommentera den. Hans slutkläm på den skrivna artikeln, "- Den visar återigen att strålterapi är ett fullgott alternativ till kirurgi och att varje patient ska samtala med sin doktor om vilken behandling man kan välja i det aktuella fallet, säger Sten Nilsson." innehåller så vitt jag vet en allmänt ganska okontroversiell uppfattning, att strålning och kirurgi i nuläget båda kan vara bra alternativ för många patienter med prostatacancer men även ett påstående som är ologiskt för mig och förmodligen för alla icke-experter som hör inslaget, nämligen att den här studien ger ytterligare stöd för den uppfattningen.  Varför är det en rimlig slutsats när kirurgi inte alls var ett alternativ för patienterna som ingick i studien?

Det saknas länk eller referens till artikeln på hemsidan vilket är en svaghet.

Beskrivningen av metod och resultat innehåller en del faktafel och otydligheter; det var 1979 män, inte två tusen. Hade det stått "knappt två tusen" hade det varit helt okej, jag är stor vän av avrundning. Medianuppföljningen var 9 år, inte drygt 6 år. Att "överlevnadsgraden ... bland männen som ingick i studien ökade med nästan nio procent" är onödigt vagt formulerat och egentligen omöjligt att värdera. Siffran 9% verkar ha räknats ut genom att dela överlevnaden i ena gruppen med den andra, 62% / 57% = 1,088. Det är en relativ risk som är abstrakt och inte så meningsbärande. Att i stället beskriva att risken att dö minskade med fem procentenheter, eller hellre från 43 till 38% genom tillägg av hormonell behandling, hade varit mer lättbegripligt. Nämnvärt är att dödligheten i prostatacancer var 8% respektive 4% i de två grupperna, dvs 18 respektive 10 procent av alla dödsfallen, även om det hör mer hemma på journal club än vetenskapsradion.

Artikelförfattaren och professorn har bemödat sig om att faktiskt sätta in studien i ett sammanhang och förklara att liknande forskning finns sedan tidigare på patienter med mer avancerad cancer, och att detta var intressanta resultat som var begripliga utifrån tidigare kunskapsmassan. Relevant och bra.

Jag väger mellan G och VG för detta; det språkliga slarvet och den ologiska slutsatsen i sista meningen drar tyvärr ner helhetsintrycket för mig. Godkänt med plus.

Mina betygskriterier

Jag har antytt i flera av tidigare inlägg vad jag tycker kännetecknar god vetenskapsjournalistik.  Följande är problemen jag retat mig på genom åren då jag läst och lyssnat på mindre bra dito:

1. Den som skriver har inte läst eller inte förstått artikeln som refereras.  Huvudbudskapet eller den rimliga tolkningen av resultatet är missförstått, överdrivet eller förvrängt. Rubriken på artikeln saknar stöd i den aktuella vetenskapen.
2. Författare / forskare som var involverade i studien / patientförening / annan uppenbart jävig person får uttala sig--utan undantag--i positiva ordalag om innebörden av studien.  I mitt tycke är dessa personer de sämsta tänkbara för att ge en meningsbärande kommentar till den aktuella forskningen: naturligtvis tycker de att det är fantastiskt giltiga, intressanta och värdefulla resultat.
   
3. Tvärtemot så saknas i allmänhet någon utomstående person som är dels insatt i ämnet, dels hunnit värdera den aktuella artikeln som får kommentera den.
4. Forskning med anknytning till svenska forskargrupper är extremt överexponerad i Sverige.  Visst underlättar det för journalisterna, men det är mycket ologiskt om man inte är t.ex. universitets- eller myndighetsanställd med uppdrag att göra reklam för sitt lärosäte eller det svenska utbildningsväsendet.
5. I dessa dagar bör vetenskapsartiklar inkludera en länk till abstract så att intresserade personer kan läsa själva--abstracten är per definition allmänt tillgängliga på internet och ger en myckenhet av information.

Länets gamla sjukast i världen enligt VK

Västerbottens-Kuriren - Länets gamla sjukast i världen. Lokala tidningen VK agerar megafon åt Yngve Gustafsson, geriatrikprofessor med hög profil i Umeå.  Påståendena i den här korta notisen är nästan helt meningslösa och omöjliga för läsare att värdera sanningen eller innebörden i. "Opublicerade studier visar att 22% av Västerbottningar ... 85 år och äldre har drabbats av stroke". Hur har man kommit fram till en sådan siffra och varför skall vi uppfatta den som relevant?  Procentsiffran beror på många saker som har med demografi och hälsoutveckling över lång tid att göra--t.ex. hade Västerbotten för 15-20 år sedan mycket högre incidens av stroke än övriga Sverige, men skillnaderna har minskat dramatiskt och vi liknar nu resten av Sverige.

Det är försåtligt uttryckt och slarvigt av VK att ställa upp med nyhetsplats för "opublicerade studier" av detta slag.

För att undvika missförstånd påminner jag om vikten av att kunna hålla olika tankar i huvudet samtidigt. Trots att jag tycker att VK refererat Yngve G:s tendentiösa uttalanden på ett dumt sätt ovan så månar jag mycket om åldringar med och utan stroke och finner en stor tillfredsställelse i yrket i just vården av våra gamla.

VK får självklart IG för detta stolpskott.

Celler ger större förståelse för ryggmärgsskador enligt Vetenskapsradion

Celler ger större förståelse för ryggmärgsskador - > Kroppen - Vetenskap & miljö | Sveriges Radio. Forskare vid KI har gjort kul grundforskningsupptäckt som publiceras i Science. Jag har inte gett mig på att försöka kritiskt läsa originalartikeln.

Gabriella Björk på Vetenskapsradion har uppmärksammat artikeln och hennes referat är acceptabelt. Jag noterar följande brister som hindrar det från att vara storslaget: Referens saknas, ens till vilken tidskrift det gäller. Utomstående har inte kommenterat. Den som kommenterar betydelsen är författare och självklart stolt över sina resultat. Däremot är tolkningen från vetenskapsradion helt ok, även om det hade varit lättare att bedöma viktigheten i resultaten om man vetat att det publicerats i världens bästa tidskrift och att någon annan än författaren sagt att det var det bästa sedan skivat bröd.

Jag har en distinkt känsla av att en sådan här artikel i Science aldrig någonsin skulle ha refererats på svensk radio om det inte varit ett svenskt forskargäng som skrivit den. Det är tråkigt.

Betyget blir G, inte mer.

Kärleksromaner skadar verkliga relationer enligt DN

Ny forskning: kärleksromaner skadar verkliga relationer - DN.SE .

Det här är inte vetenskap som jag på enkelt sätt kan värdera och möjligen är inte ens Sujay Dutts avsikt med sin artikel i DN att referera ny vetenskap utan berätta något roligt.

Problemet här är journalistiskt snarare än vetenskapsjournalistiskt. Texten i DN är i stort sett en översättning stycke för stycke, mening för mening av texten som länkas till på BMJ group. 

Kvalitativ forskning har sin plats och jag kommer inte att raljera om den i min blogg.  Så länge man förstår att den syftar till att besvara helt andra frågor än den traditionella medicinska, kvantitativa forskningen så går det att göra utmärkt kvalitativ dito. Som med all forskning finns det bättre och sämre. Jag ger mig inte in på Quilliams artikel eftersom det inte intresserar mig så mycket.

Dutt får IG, däremot, för det är inte försvarbart att plagiera en text från en annan tidskrift på detta sätt.

Bättre överlevnad med detaljerad lungröntgen enligt Vetenskapsradion

Bättre överlevnad med detaljerad lungröntgen - Nyheter från Vetenskapsradion - Vetenskap & miljö | Sveriges Radio. En osignerad notis på Vetenskapsradion blev utfallet av  den förhandspublicerade artikeln i NEJM häromveckan. Artikeln är gratis tillgänglig på den länken.

Det rör sig om en jättelik cancerscreening-studie i modern tid för en inte helt ovanlig, mycket otrevlig cancerform, lungcancer. Man har screeningundersökt friska rökare som har relativt hög risk att sjukna i cancer med antingen skiktröntgen (datortomografi) eller vanlig lungröntgen och hållit räkning på hur många (1) som man upptäcker lungcancer hos, (2) hur många som dog inom 5 år av lungcancer. Man fann ett positivt resultat för den studerade tekniken med datortomografier. Storleksordningen på resultatet är 87 färre dödsfall i lungcancer bland de 26.000 som screenades. Uttryckt annorlunda: 300 rökare (150-900) behöver undersökas årligen i tre år med skiktröntgen för att förhindra ett dödsfall i lungcancer under en femårsperiod. Ungefär 10 av de 300 kommer att sjukna i lungcancer och fyra av dem att dö av den alldeles oavsett screeningen. Ungefär 100 personer av de 300 kommer att behöva genomgå ytterligare undersökningar till följd av "falskt positiva fynd" som inte visar sig vara cancer.

Det är faktiskt en intressant och i någon bemärkelse viktig studie (annars skulle den inte ha publicerats i NEJM). Vetenskapsradions behandling är för ytlig för det här svåra ämnet. Det är i stort sett felaktigt att enbart ange den relativa riskreduktionen på 20%. Jag saknar en kommentar från någon sakkunnig person som inte var involverad i studien. Som cancerscreening betraktat verkar lungcancerscreening ha potential att vara en mer värdefull metod än mammografi för bröstcancer, kanske t.o.m lika bra som livmoderhalscancerscreening och förmodligen bättre än prostatacancerscreening med PSA.

Ledarkommentaren i NEJM är rätt bra. Mycket behöver göras innan vi ska rulla ut detta över västvärlden.

Jag vacklar mellan IG och G för Vetenskapsradion här men det blir för en gångs skull stolpe in. G eftersom man åtminstone förstått att detta är viktig forskning.

Miljögift orsakar diabetes enligt SvD

Miljögift orsakar diabetes | Inrikes | SvD. Michael Nilsson skriver i SvD om en nyss förhandspublicerad artikel från en grupp medicinare och miljömedicinare i Uppsala. Mitt universitetsbibliotek har tekniska svårigheter med den här tidskriften just nu så jag har inte kommit åt att läsa mer än abstractet. Som tur är räcker det för att konstatera att referatet i SvD är undermåligt.

Det rör sig om något så trevligt som en kohortstudie, vilket är en betydligt jobbigare form av miljömedicinsk/epidemiologisk forskning än den vanligare fall-kontrollstudien. Man undersöker en stor grupp friska människor på olika sätt och följer dem över tid och ser vilka som blir sjuka på olika sätt och vilka som förblir friska, och hur de skilde sig åt från början.  Djävulen bor i detaljerna och det är ganska svår forskning att läsa och tolka när man börjar korrigera siffrorna på olika sätt för kända riskfaktorer osv.

Min sammanfattning av resultatet är följande: 5% av gruppen 70-åringar sjuknade under en 5-årsperiod. Det fanns en statistiskt signifikant överrepresentation av människor med höga "summerade halter av PCB" bland de som fick diabetes jämfört med bland de som inte fick diabetes. Jag konstaterar att tydligen fick ingen eller nästan ingen i kvintilen med lägst PCB-summa diabetes, och detta ensamt gav upphov till huvudresultatet: "After adjusting for known type 2 diabetes risk factors, including obesity, odds ratios (ORs) (95% CIs) for type 2 diabetes at age 75 years (n = 36) according to the quintiles of a summary measure of concentrations of PCBs (vs. the lowest quintile) were 4.5, 5.1, 8.8 (1.8–42.7), and 7.5 (1.4–38.8) (P_trend <0.01)." (från abstract). Min tolkning är utifrån att samtliga andra oddskvoter var över 4.

Problemen med artikeln sedd som vetenskapsjournalistik är följande:
1. Rubriken saknar stöd i studien. Kohortstudier ger inte svar på orsakssamband.
2. Den enda som uttalar sig om innebörden av resultaten är författare till studien.
3. Siffran som anges i brödtexten, "nio gånger så stor vid höga halter av PCB" är inte meningsbärande.
4. Slutsatserna om att man bör ändra kosthållning för att minska PCB-belastning är mycket spekulativa.

En fråga på mitt formulär för vår Journal club på hemmakliniken där vi på strukturerat sätt går igenom vetenskapliga artiklar några gånger per termin är: "Vad kan man säga om den tidskrift resultaten publiceras i?". Här noterar jag att det publiceras i Diabetes Care, som enligt sin egen hemsida är sexa bland endokrinologiskt inriktade tidskrifter och fyra bland tidskrifter som publicerar originalforskning inom det fältet. Det finns flera hög-impact-tidskrifter inom internmedicin och epidemiologi som gärna publicerar riktigt bra forskning i den här genren.

Michael Nilsson har skrivit en bra kvällstidningsspalt, men som vetenskapsjournalistik i stor dagstidning är det här inte i närheten av godkänt.

Tyvärr IG.

Ingen vill betala för sanningen om salt enligt SvD

”Ingen vill betala för sanningen om salt” | Inrikes | SvD . Inger Atterstam är den jag har störst förtroende för av alla namngivna skribenter i svensk vetenskapsjournalistik. Den här artikeln är ett skolboksexempel på bra journalistik som förklarar bakgrund, klär olika företrädares intressen i ord och lämnar läsaren med en större förståelse än innan man läste artikeln för nyanser i ett relativt komplicerat ämne. Ingen företrädare för studien har fått uttala sig, däremot en person som  tycker annorlunda.

Det enda jag saknar som jag tycker hör hemma i en web-version av en vetenskapsjournalistisk artikel 2011 är en länk till cochrane-arbetet. Det finns här. Nyckelfyndet som jag läser det är att långtidseffekten på blodtryck av råd om saltrestriktion verkar vara  numeriskt liten på blodtrycket på stora patientgrupper, och att studierna som gjorts (även sammanräknade) saknar statistisk styrka att utvärdera effekter på sjuklighet och dödlighet.
 
De svåra och filosofiska frågorna som ett sådant här arbete väcker för praktiserande läkare är: hur ska man förhålla sig till den tillgängliga kunskapsmassan?  Hur starkt ska man rekommendera sådant som saknar särskilt starkt vetenskapligt stöd men som låter rimligt? 

Jag har inte i praktiken sett många patienter där saltintag gått att påverka på ett tydligt sätt för att förbättra deras hälsa; enstaka personer med avancerad njursvikt och/eller hjärtsvikt är känsliga för salt (och vatten). Jag tror att siffran "3000 dödsfall per år" bör tas med.......trumsolo.......en nypa salt!

Inger A får VG; hade det funnits länk till artikeln hade det varit mycket nära MVG.

Värktabletter kan öka risken för stroke enligt Vetenskapsradion

Vetenskapsradion bjuder på ett osignerat referat av en BMJ-artikel om en koppling mellan användande av antiinflammatoriska läkemedel, sk NSAID och insjuknande i förmaksflimmer. Artikeln i BMJ finns här och en bra ledarkommentar finns här. Det rör sig om en fall-kontrollstudie utifrån diagnosregister och receptregister i Danmark. Enkelt kan man förklara vad forskarna gjort på följande sätt: man har tittat på två grupper, dels sådana som för första gången fått diagnosen förmaksflimmer (eller -fladder), dels en jämnårig grupp friska personer. I båda grupperna har man räknat hur många som haft ett giltigt recept på antiinflammatoriska läkemedel och med hjälp av en del statistik har man räknat ut att det var något vanligare i flimmergruppen att personerna haft ett sådant recept: 9% i flimmergruppen hade ett sådant recept jämfört med 7% i den friska jämförelsegruppen.

Betyder det här att värktabletterna är orsaken till flimmer?  Tyvärr är det inte så enkelt.  Korrelation och kausalitet är två helt olika saker. Det är inte så svårt att tänka sig följande scenario, vilket även påpekas i ledarkommentaren: någon form av inflammatoriskt tillstånd gör att människor tar värktabletter och dessutom ökar det risken att de får flimmer.  Uttryckt ännu enklare: ju sjukare man är, desto större risk att man har ett smärttillstånd som kräver medicinering och desto större risk att man får förmaksflimmer.

I ledarkommentaren nämner man att det finns en tidigare studie kring detta samband; där fann man ett starkare samband vid långvarig användning än vid nystart, tvärtemot i den danska studien. Denna diskrepans mellan de två studierna talar faktiskt mot ett kausalt samband, liksom att det inte gick att läsa ut några distinkta dos-respons-samband i någondera av studierna.

Har vetenskapsradion rätt i sin rubriksättning, då? Det finns faktiskt en epidemiologisk koppling mellan NSAID och stroke beskriven sedan tidigare, se t.ex. här. Däremot ger dagens BMJ-arbete inte alls något ytterligare stöd för det här påståendet. Jag har naturligtvis inget att invända mot att förmaksflimmer är en av de viktigaste riskfaktorerna för stroke på individ- och befolkningsnivå, men just den här studien handlade inte om en koppling mellan NSAID och stroke utan mellan NSAID och förmaksflimmer.

Vad är min slutsats som läkare med intresse för förmaksflimmer och vetenskaplig litteratur?  Jag kan skriva under på i stort sett allt i BMJ-ledarkommentaren: redan idag finns starka skäl att vara återhållsam med NSAID till patienter som är äldre, patienter med nedsatt njur- eller hjärtfunktion och patienter med högt blodtryck. Den aktuella studien i BMJ har ingen särskild betydelse för patientvård i nuläget (vilket är sant för det mesta som gäller den här typen av läkemedelsepidemiologi--det är en källa till intressanta hypoteser och kul för mekanismforskare som vill fundera på hur olika saker hänger ihop, men sådana här mycket små riskökningar går sällan att tillämpa på ett särskilt distinkt sätt i klinisk sjukvård).

Betygskriterierna då? Det finns med referens till artikeln vilket är bra. Redogörelsen för vad man gjort i studien är acceptabel även om det varit till nytta med en beskrivning av siffrorna (9% vs 7% som jag skrev ovan) som är begripliga för en intresserad allmänhet. Ingen utomstående person har fått uttala sig om betydelsen av resultaten vilket är mindre bra. Ingen från studien har fått yttra sig vilket är bra. Kopplingen till befintlig kunskap om NSAID eller hur den aktuella studien går att relatera till tidigare forskning på ämnet saknas. Det överordnade kriteriet för god vetenskapsjournalistik, att huvudbudskapet i referatet skall ha stöd i artikeln är dock problemet. Hade man utelämnat kopplingen till stroke så hade det här faktiskt varit godkänt, även om kopplingen till patientvård i nuläget är svag. På grund av rubriksättningen blir det dock en kvällstidningslöpsedel av det hela (hade det stått "Värktabletter kan öka risken för förmaksflimmer" hade det varit jättebra).

IG, således.

Uppdaterad artikel från SVT vetenskap om Champix

Läkemedel mot rökning kan ge hjärtinfarkt - vetenskap | svt.se , gårdagens referat av Linus Brohult på Vetenskap SVT av studie i CMAJ, är redigerad och bättre.

Fortfarande framgår inte att det är en metaanalys (eller vad det är). Det finns en länk till studien (bra). Den lustiga felläsningen av författarlistan är justerad (bra). I faktarutan framgår de absoluta siffrorna för hur många som drabbades av allvarliga hjärthändelser. I faktarutan får man intrycket att det rör sig om "en studie" som pågått i ett år; detta är fel. Patienterna behandlades i nästan alla studierna i 12 veckor och följdes i allmänhet upp i 24-26 veckor. I en studie pågick behandlingen i ett år och några (men inte alla) studierna pågick i ett helt år. I några studier fick man inte vara med om man hade någon som helst hjärtkärlsjukdom, men i en del räckte det att man inte haft någon instabil hjärtsjukdom sista månaderna.

Påståendet i ingressen om en "kraftigt förhöjd risk för hjärtinfarkt" kvarstår och är lika fel idag som igår.

Tyvärr, pga ovanstående är det fortfarande inte godkänt. IG idag också.

Läkemedel mot rökning kan ge hjärtinfarkt enligt SVT vetenskap

Linus Brohult på SVT vetenskap skriver om en metaanalys av studier angående Champix, vareniklin. Abstractet till artikeln han hänvisar till finns på CMAJ och jag uppfattar hans referat av artikeln som en ganska abrupt dikeskörning. Han har missförstått vad det är för typ av studie, övertolkat den relativa riskökningen, gjort en lustig felläsning av författarlistan och skrivit en ingress värdig kvällspressen.

Det rör sig alltså om en metaanalys--ungefär sammanräkning med en del speciell statistik--av alla studier som författarna kunnat hitta där Champix (lättare att skriva än substansnamnet) jämförts med placebo, sockerpiller. Man identifierade 14 sådana studier och fann en statistiskt signifikant, kanske kliniskt relevant (min tolkning utifrån konfidensintervallen, mer kommer nedan) ökad förekomst av allvarliga hjärt-kärlhändelser (ischemisk hjärtsjukdom, arytmi, hjärtsvikt, plötslig död, hjärtrelaterad död), från 0,82% i placebogruppen till 1,06% i Champixgruppen.

Påståendet i ingressen att Champix "...rapporteras nu leda till en kraftigt förhöjd risk för hjärtinfarkt" är osakligt och rent felaktigt. Den förhöjda risken, utifrån abstractet till artikeln, rör sig i absoluta tal om 0,24%. Uttryckt som ett konfidensintervall utifrån de relativa risker man angett i abstractet för sitt konfidensintervall (gymnasiematte) så vore det 0,24% (0,07% - 2,22%). Den övre siffran i det konfidensintervallet skulle förmodligen vara kliniskt relevant om den vore sann. Riskökningen är inte kraftig i någon bemärkelse--den är knappt mätbar statistiskt om den skattade riskökningen på 0,24% är i närheten av det "sanna" värdet.

Läser man lite djupare i artikeln (inte mycket, det räcker med att skumma diskussionsdelen) så konstaterar man att författarna själva ser begränsningarna i sin artikel mycket väl. Den begränsas av att hjärthändelser är sällsynta, otillräckligt definierade, svåra att skilja från läkemedelseffekter i vissa fall och av inneboende svårigheter i att slå ihop metodologiskt helt olika studier (olika populationer, olika långa studier, olika upplägg, olika definitioner av hjärthändelser osv) och få en meningsbärande siffra i slutänden.

Författarnas slutsats (i abstract) är rimlig och nyanserad: "Our meta-analysis raises safety concerns about the potential for an increased risk of serious adverse cardiovascular events associated with the use of varenicline among tobacco users".  Det finns skäl att driva vidare forskning i dessa frågor. Jag kan tänka mig att någon som varit huvudman för en av de stora Champix-studierna väljer att göra en 3- eller 5-årsuppföljning och se hur det ser ut in real life; vad har hänt med hjärt-kärlsjuklighet och dödlighet efter några år när man får räkna med hur många som slutat röka osv.

Jag noterar att artikeln publiceras i CMAJ som inte är någon jättetung tidskrift, knappt topp tio bland internmedicin/kardiologitidskrifter. Det är skäl i sig att fundera på hur svarta rubriker man ska sätta (om man inte är kvällstidning, då).

För att gå in på mina vanliga betygskriterier: Man har nästan angett tillräcklig information för att läsarna skall kunna hitta artikeln (nämnt tidskriften vid namn) men inte länkat, ingen poäng där. Man har låtit en huvudförfattare kommentera resultaten vilket regelmässigt är fel. Man har faktiskt låtit en utomstående person (pressansvarig på Socialstyrelsen) säga något men hon citeras inte angående vad den här studien innebär.

Huvudproblemet är dock en fullständig felläsning av studiedesign, resultat och slutsats. Man har misslyckats med att förklara vad en metaanalys är för något och med att sätta storleken på riskökningen i ett sammanhang annat än den relativa riskökningen (som är en nonsens-siffra utan de absoluta talen).

Betyget blir ett självklart IG eftersom ingen som ser eller läser det här inslaget är i närheten av att förstå mer om vare sig hur ny medicinsk kunskap kommer till i allmänhet eller om storleken på eventuella risker med Champix i synnerhet. Tvärtom bidrar den till den felaktiga bilden av vetenskap som en obegriplig process full av revolutioner som kullkastar allt som var sant igår, precis det som vetenskapsjournalisten borde vinnlägga sig om att nyansera.

Den lustiga felläsningen i författarlistan, då? Författaren heter inte Johns Hopkins, det är namnet på hans arbetsplats, tillika ett av USA:s bästa medicinska universitet.

SvD har med en TT-notis som är om möjligt ännu mer obegriplig och som hänvisar till SVT.  DN har ett lite längre TT-klipp som inte heller lyckas förklara vad det handlar om.