Åderförkalkade kan behöva äta mer mediciner, enligt Vetenskapsradion

Annika Östman på Vetenskapsradion refererar en internationell kongress i Göteborg som diskuterar sekundärprevention vid etablerad åderförkalkning, ateroskleros .

Det framgår inte vad kongressen heter (EAS 2011 Gothenburg) vilket är en svaghet. Man har bett en professor Olof Wiklund uttala sig; det framgår inte vad hans relation är till kongressen och eventuella rekommendationer som den presenterar (eller vilka eventuella jäv han har) vilket är lite problematiskt.

Däremot har man uppfattat och återgett tämligen icke kontroversiella huvuddrag i modern doktrin kring sekundärprevention; det finns omfattande stöd för agressiv riskfaktormodifiering inklusive potenta statiner.  Det framgår tydligt att det handlar om patienter med etablerad ateroskleros och inte primärprevention (utom i specialfallet med familiär hyperkolesterolemi). Vetenskapsradion nosar till och med på frågan om industrins roll, även om professor Wiklund i sitt citat, "Ja, det är klart att läkemedelsindustrin har intressen, därför försöker vi vara strikt vetenskapliga i utvärderingen av de studier som finns, för de här rekommendationerna" kanske gör det väl lätt för sig.

En realitet som man inte behöver vara paranoid för att acceptera är ju att industrin i ljuv samklang med forskarsamhälle och tidskriftsredaktörer påverkar vilka studier som publiceras. Bra svensk artikel i Läkartidningen som sammanfattar problemet finns här
och en nyckelreferens på engelska finns i NEJM.

Vetenskapsradions rapport från EAS idag är för mig precis på gränsen mellan godkänd och väl godkänd som vetenskapsjournalistik betraktat. Tyvärr blir det stolpe ut pga man saknar länk (eller ens namn) till aktuella kongressen och låter professor Wiklunds floskel om "strikt vetenskaplighet" avsluta artikeln. Betyget blir G.

Dags att städa upp i stallarna enligt SvD

Henrik Ennart skriver i SvD, "Ta hand om djuren så slipper vi ehec" | SvD . Jag ser inte att det finns någon särskild vetenskaplig nyhet som framförs, utan det är en beskrivning av kunskapsläge och en diskussion som förs om flera olika problem relaterade till livsmedelssäkerhet, antibiotikatryck i djuruppfödning, orsaker till det nuvarande utbrottet av ehec i Tyskland.

Problemet med den här artikeln, precis som Karin Bojs artikel om liknande ämne, om än med annan vinkling, är att den blandar ihop olika frågor som inte har ett enkelt logiskt sammanhang. Virulensen hos den nuvarande stammen ehec i Tyskland är inte en logisk konsekvens av vare sig djurhållning, resistensutveckling eller antibiotikaförskrivning till djur och människor, utan utbrottet beror på att en ny stam av ehec råkat komma ut i vatten som sköljt eller bevattnat något livsmedel, troligen en grönsak (böngroddar, som jag förstått rapporteringen).

Så trots att jag faktiskt håller med både Bojs och Ennart i deras (i vårt samhälle okontroversiella) slutsatser att en trevligare djurhållning med mindre onödig antibiotikaanvändning skulle vara önskvärd, så är båda dessa artiklar undermåliga i att de faktiskt blandar ihop flera allvarliga frågor på ett sätt som gör att många icke insatta läsare lägger ifrån sig tidningen med intrycket att de hänger ihop.

Betyget för båda artiklarna är således IG utifrån mina krav på god vetenskapsjournalistik.

Avgörande studie visar att mammografi räddar liv, enligt vetenskapsradion

Niklas Zachrisson på Vetenskapsradion skriver och rapporterar om ett infekterat och svårt ämne, mammografiscreening. Artikeln man hänvisar till, en långtidsuppföljning av de randomiserade studierna från slutet av 70- och början av 80-talen i två svenska län, med Laszlo Tabar som huvudförfattare, har i skrivande stund ännu inte publicerats på något sätt jag kunnat hitta på tidskriften radiologys sida eller i pubmed. Därför kan jag inte ännu kommentera om man tolkat studieresultaten på ett rimligt sätt.

Jag noterar att man ansträngt sig och hittat en person som inte var involverad i studien, kollegan Wärnberg i Uppsala, som kommenterar studieresultaten i ganska allmänna ordalag men inte i klippet som återges får möjlighet att sätta in det i ett sammanhang. Tyvärr så får artikelns huvudförfattare, professor Tabar, sista ordet och rubriksättningen.  Han får konstatera, oemotsagd, att detta är "sista kortet på bordet", och rubriken konstaterar att detta är en "avgörande studie".

Vetenskapsradion nosar på den akademiska diskussionen som förs om nyttan och riskerna med bröstcancerscreening, men gör det för lätt för sig när man låter Tabar avfärda "vissa utländska studier" och "...mena att fördelarna är långt större än nackdelarna".

Jag har följt ämnet sedan några år och känner till den diskussion som förts även inom Sverige.  Professor Tabars forskning problematiseras i Cochranes sammanställning  och man räknar den svenska Two County studien som här följts upp ännu några år som av "poor quality" utifrån tydligt uppställda krav på studiedesign, genomförande och rapportering. Götzsche och Nielsen konstaterar att Two County studien och övriga studier av lägst metodologisk kvalitet också är de som visar på störst nytta med screening, och att de studier som genomförts med högre kvalitet visat ingen eller mindre effekt.

Cochranes och Götzsches slutsats, som resonerats om i olika högljutt tonläge t.ex. i Läkartidningen, är att mammografiscreening troligen minskar dödlighet i bröstcancer, men att skadliga effekter i form av överdiagnostik är vanliga och borde beskrivas på ett ärligare sätt för kvinnor som erbjuds deltagande i screening än vad som görs idag.

Inger Atterstam på SvD är den jag håller högst av alla medicinska vetenskapsjournalister i Sverige. Hon beskrev kontroversen så bra som jag tror det är möjligt att göra på ett populärvetenskapligt sätt, och fick säkert mycket mothugg från okritiska förespråkare av screening.

Utan att ens ha läst Tabars och medarbetares senaste uppföljning av Two Counties har jag stark misstanke att detta, tvärtemot Vetenskapsradions krigsrubriker och Tabars utlåtande om den egna forskningens innebörd, inte alls är den definitiva sanningen om nettonyttan med bröstcancerscreening.

Trots att man på Vetenskapsradions hemsida alltså gjort en bra ansats, nämnt den pågående akademiska kontroversen, låtit en utomstående person kommentera studien (om än mycket ytligt och utan att sätta den i ett större sammanhang) och nämnt referens till artikeln (som dock vid publikationstillfället inte stämmer) så gör rubriken och innehållet i artikeln att det blir stolpe ut.

Om man köper en karismatisk professors påstående att hans senaste studie är den "avgörande" studien som rätar ut alla frågetecken och gör vidare forskning överflödig så är det dålig journalistik. Betyget blir tyvärr IG.

Jag återkommer så snart Tabar et als artikel går att läsa med min läsning av den. Jag kanske blir överraskad och konstaterar att det faktiskt är den avgörande studien som tar slut på debatten kring bröstcancerscreening... men kanske inte.

Tillägg: Abstractet finns på Radiologys hemsida nu (även artikeln om man har behörighet). Jag har läst igenom och försökt smälta.  Jag kan för lite om vad som är bästa sättet att bearbeta en årtionden gammal screeningstudie (det är statistiska och närmast filosofiska frågor som är svåra) men noterar följande:

1. Påståendet att "Kvinnorna som erbjöds mammografi hade 30 procents lägre risk att dö i bröstcancer. Och den minskade dödligheten gällde även lång tid efter att sista undersökningen gjorts" är knepigt att tolka eftersom man anger en relativ riskminskning. Dessutom är det ännu lurigare, eftersom det man åsyftar är risken att dö i en bröstcancer som upptäcktes under screeningperioden 1977-1984. Detta framgår inte av abstract men under metoddelen anges att:
"Breast cancer mortality among all cancer cases diagnosed in the ASP (cancers detected during screening, cancers diagnosed in the interval between screening examinations, and cancers diagnosed among nonattenders [subjects who failed to attend one or more screening examinations]) was compared with breast cancer mortality among cases diagnosed in the PSP (symptomatic cancers and those detected at the closure screening examination) during the trial period (1). Although all women in the trial have been followed up to calculate the person-years at risk, the breast cancer deaths reported pertain to follow-up of women with cancers diagnosed during the screening phase of the trial.". Detta är kanske ett helt rimligt sätt att betrakta en sådan intervention, men det är inte lätt att tolka storleksordningen på resultaten.
2. Jag saknar konkurrerande dödsorsaker för att sätta detta i ett sammanhang. Ingenstans nämns hur många av de drygt 130.000 kvinnorna som levde vid uppföljningen efter knappt 30 år, inte heller hur många som sjuknat i bröstcancer senare. Det må vara så att det skulle skymma bilden av screeningeffekten som författarna målar upp, men om man gör anspråk på att anlägga närmast ett livstidsperspektiv på sin intervention vore detta av mycket stort intresse.
3. Som tur är har vi kommit långt vad gäller övrig behandling av bröstcancer på 30 år.  Såväl livsstilar som andra sjukdomsmönster har förändrats dramatiskt, och mycket till det bättre. Jag saknar en problematisering av det i diskussionsdelen där man i stället räknar om antal "förebyggda dödsfall" till dagens värld.

Min slutsats: Denna längre uppföljning av Two Counties-studien tillför--tvärtemot vad dr Tabar hävdar i Vetenskapsradions inslag--inte så mycket nytt till kunskapsmassan om bröstcancerscreening.   Metodproblemen som Cochraneanalyserna tagit upp i klassifikationen av dödsfall, randomiseringsförfarande och otydligheten som funnits med i t.ex. antal inbjudna kvinnor genom de många årens publikationer försvinner inte genom den här artikeln.  Den gör inte slut på debatten om hur man ska väga nytta mot potentiell skada vid bröstcancerscreening (tvärtemot vetenskapsradions rubrik).

Det ska däremot bli intressant att följa t.ex. Preventive services task force och Cochrane när de uppdaterar sina reviews nästa gång.

Hjärnan påverkas av storstadens stress enligt Vetenskapsradion

Vetenskapsradion gav sig på samma artikel i Nature som jag kommenterade  igår när DN refererade den. Jag behöver inte ge mig in på subtiliteterna som finns i epidemiologin som ligger bakom påståendet att stadsbor har mer psykisk ohälsa än landsortsbor, och det är kanske att begära för mycket av vetenskapsjournalisterna att de skall ge sig in på detaljgranskning av referenslistan när de har en eftermiddag på sig att skumma innehållsförteckningen i flera tidskrifter.

Jag konstaterar att Vetenskapsradion förstått att detta rör sig om mekanismforskning, att man låtit en expert som inte är knuten till originalartikeln uttala sig om vad det betyder, och att man på hemsidan har med referensen till artikeln som gör det mycket enklare för intresserade läsare att själva hitta artikeln. Slutknorren, att det "kan vara viktigt eftersom vi kan vänta oss att allt fler drabbas av stress och ångest, i takt med att världens städer växer" (min kursivering) är lite spekulativ, men träffar långt mer rätt i tonfall än Karin Bojs gjorde i DN.

Betyget blir VG; hade man fördjupat sig och problematiserat epidemiologin som låg till grund för studien hade det blivit MVG.

Livet på landet bra för hjärnan enligt DN

Karin Bojs refererar en artikel i veckans Nature. Det har rubriken "krönika" och är mer kåserande än vanliga vetenskapsnotiser eller -artiklar. Abstract till originalartikeln finns på Nature och handlar om ganska sofistikerad neurovetenskaplig grundforskning.

Utgångspunkten är ett tydligen känt samband mellan boende och uppväxt i städer och förekomst av en del psykisk ohälsa--det nämns affektiva sjukdomar, ångestsjukdomar och schizofreni i originalartikeln. Referens 2 i originalartikeln är en metaanalys från 2009 av befolkningsstudier som tittat på "urbanicitet" som riskfaktor för psykisk ohälsa i kategorierna affektiv sjukdom, ångestsjukdom och missbruk. Jag har ögnat igenom den; det är ganska tung epidemiologi att granska kritiskt i de metaanalyserade arbetena och jag har inte gett mig på dessa.

Det rör sig om metodologiskt och statistiskt heterogena studier, bl.a. punktprevalensmätningar, och mycket skulle gå att problematisera i de ingående arbetena. Slutsatsen på referens 2 (Peen et al) är att det finns en något större förekomst av psykisk ohälsa i kategorierna ångest och affektiv sjukdom bland stadsbor--man har beräknat en poolad oddskvot på 1,38 (1,17-1,64) för "any disorder". Det rör sig om en liten riskökning i epidemiologiska sammanhang, och även den övre siffran i konfidensintervallet svarar mot en liten riskökning.

Således uppfattar jag bakgrunden för såväl Nature-artikeln som Karin Bojs referat som ganska torftigt. Att påstå som i DN att "...depressioner och ångesttillstånd är betydligt vanligare i städer än på landsbygden" och att någon av faktorerna som kännetecknar storstaden kan "vara förödande för den psykiska hälsan" är att dra ganska blygsam epidemiologi alldeles för långt.

Vad finns att säga om det aktuella Nature-arbetet då?  Det rör sig om funktionell magnetkameraundersökning i olika situationer av friska tyska försökspersoner, huvudsakligen högskolestuderande, och man har funnit trender i hur ämnesomsättningen i olika delar av hjärnan reagerar på olika typer av stress. I diskussionsdelen försöker författarna koppla ihop fynden med annan forskning (referenser 22-23) som handlar om liknande avbildande diagnostik på patienter med psykisk ohälsa och personer med risk för psykisk ohälsa.

Den sista kopplingen må vara suggestiv och intressant för grundforskare inom psykisk ohälsa och fMRI, men att tolka det som i DN, att "bo i en storstad ger helt klart negativa effekter på hjärnan" och att det till följd av urbaniseringen i världen "blir mycket extra psykisk sjukdom" är en kraftig övertolkning.

Det är nämligen ingen sjukdom eller hjärnskada att vara stadsuppvuxen frisk högskolestudent vars hjärna, avbildad på ett visst sätt, lyser aningen mer än genomsnittet i ett volymselement långt inne i hjärnan.

Min läsning av Natureartikeln är att detta är ganska kul forskning gjord på ett innovativt sätt (annars skulle det naturligtvis inte publicerats i Nature). Däremot är det osakligt att generalisera detta och dra slutsatser om samhällsutvecklingen som i DN. Jag blir än en gång sugen på att börja följa Nature--jag gjorde ett försök för 3-4 år sedan men gav upp pga otillräcklig allmänbildning.

Vad gäller mina käpphästar tycker jag att Bojs dragit orimligt stora slutsatser från vad som i själva verket är spännande grundforskning, att det saknas en länk till abstractet för artikeln och att ingen utomstående sakkunnig fått yttra sig. På pluskontot har i och för sig ingen med inblandning i studien fått uttala sig (positivt) om innebörden av resultaten.

Betyget blir IG.

Extremdiet kan bota diabetes enligt DN

DN satte stark rubrik, Extremdiet kan bota typ 2-diabetes , men den lilla studien, gratis tillgänglig på SpringerLink, tar inte ut svängarna fullt så långt. Det rör sig om en fallserie där man bjudit in 15 överviktiga patienter med typ 2-diabetes sedan upp till 4 år som ännu inte insulinbehandlades, varav 11 fullföljde dietprogrammet och analyserades (även om bortfallet vid slutliga analyserna var ännu lite större).

Det man dokumenterade var att med en extrem lågenergidiet (som liknar tillståndet efter flera typer av fetmakirurgi) så kan man uppnå en dramatisk viktnedgång (i genomsnitt 15 kg på 8 veckor) och likaledes dramatisk förbättring av mått på biologiska avvikelser vid typ 2-diabetes.

Jag stör mig som ofta på en överanvändning (här en exklusiv användning) av måttet SE (standardfel) även på platser där det är självklart att det meningsbärande begreppet vore standardavvikelse eller range, t.ex. för att beskriva åldern på patienterna som studerades "ålder 49.5 +- 2.5 år". Det spelar förstås ingen roll för tolkningen av resultaten men inger misstanke om att författarna inte förstår ganska enkla statistiska begrepp, vilket är besvärande.

DN har refererat en intervju med en patient som sägs ska ha varit en av studiepatienterna, en Mr. Parmley. Man kan notera att han sägs ha haft diabetesmediciner i 6 år innan studien och att han idag är 67 år, vilket gör att han inte kan ha inkluderats i studien med de inklusionskritierier man publicerat. Vidare låter man en av huvudförfattarna, professor Taylor, komma till tals och lägga ut orden om hur viktig studien är. Man citerar även en representant för organisationen Diabetes UK som varit med och finansierat studien.

Min läsning av detta är att nyhetsvärdet i den nya studien är högst måttligt eftersom liknande har belagts i studier av diabetiker som fetmaopererats och därmed svultit sig. Det rör sig om en okontrollerad fallserie där man enbart angett utfallet för de 11 av 15 patienter som följde protokollet och dieten, där 7 av 11 (egentligen 15) inte längre uppfyllde kriterierna för diabetes efter 8 veckor. Det är möjligt att det finns något nytt i magnetkameraundersökningarna av bukspottskörtel och lever, men det är mekanismforskning som inte har något särskilt att tillföra för klinisk verksamhet i nuläget. Hur man varaktigt skall hjälpa det stora flertalet patienter med diabetes och övervikt till en bättre hälsa ger den här studien inget intressant svar på.

DN har inte uppfattat att detta rör sig om grundforskning med måttligt nyhetsvärde, man har okritiskt låtit en studiedeltagare som svarat på behandlingen, en artikelförfattare och en finansiär värdera resultaten, och man har inte låtit någon utomstående kommentera resultaten. Man har inte heller länkat till artikeln som finns tillgänglig gratis på internet. Jag har inte kalibrerat min poängbedömning ännu men jag ger DN:s artikel betyget IG.

En blogg om (medicinsk) vetenskapsjournalistik

Ett drygt halvår efter att jag tänkt tanken och ännu längre efter att jag kom på bloggtiteln så är det dags att prova bloggandet. 

Min programförklaring till den här bloggen är följande:

• Vetenskapsjournalistik är svårt och tidskrävande att göra riktigt bra
• Följaktligen är mycket av det som publiceras i genren inte särskilt bra
  
• För den som saknar intresse för det vetenskapliga samtalet och kunskapsutveckling kan det lätt verka som att "med studier kan man bevisa vad som helst" och att nya studier ofta revolutionerar det dagliga medicinska arbetet
• Syftet med bra vetenskapsjournalistik borde vara att göra ny forskning begriplig och sätta in den i ett sammanhang
• Undermålig research, otillräcklig källkritik, medveten manipulation från forskarsamhälle och andra intressenter, och behov av säljande rubriker är den goda vetenskapsjournalistikens fiender
  
• Jag planerar att kommentera svensk vetenskapsjournalistik med tonvikt på medicinska nyheter eftersom det är mitt eget område, även för att sporra mig själv att läsa fler originalartiklar