Ny blodproppsmedicin minskar risken för stroke enligt Ekot mfl

Uppsala Universitet har skrivit pressmeddelande utifrån artikel i NEJM (förhandspublicerad igår samtidigt med ESC:s kongress i Paris) som är tillgänglig i fulltext tillsammans med ledarkommentar. Båda är gratis för närvarande på NEJM:s hemsida. Några svenska medier har nappat--nämnvärt är att SvD, DN, Vetenskapsradion och SVT vetenskap avhållit sig än så länge vad jag kan se. Jag har bloggat om sådant här nyligen, angående ROCKET AF som inte stod om i svenska medier nästan alls, angående Pradaxa här och här.

Ny blodproppsmedicin minskar risken för stroke - Ekot | Sveriges Radio

Detta är faktiskt en viktig medicinsk nyhet, i synnerhet för oss som arbetar med invärtesmedicin, hjärtsjukdomar och blodförtunning. På så sätt är det helt i sin ordning att skriva om det.

Problemet som jag får anledning att återvända till gång efter gång efter gång på den här bloggen är att journalisterna inte förstår problemet med att intervjua en huvudförfattare till en vetenskaplig artikel om dess betydelse--han/hon är oftast den bästa på att beskriva vad som gjorts i artikeln, men den sämsta på att ge en saklig beskrivning av vilka slutsatser man bör dra för framtiden. När det gäller en professor med hög profil och många bindningar till industrin (enligt jävsdeklarationen längst ner i artikeln i NEJM: "Dr. Wallentin, receiving grants from Bristol-Myers Squibb, Pfizer, AstraZeneca, Boehringer Ingelheim, GlaxoSmithKline, Schering-Plough, and Merck, consulting fees from Regado Biotechnologies, Portola, CSL Behring, Athera Biotechnologies, Boehringer Ingelheim, AstraZeneca, and GlaxoSmithKline, and lecture fees from Bristol-Myers Squibb, Pfizer, AstraZeneca, Boehringer Ingelheim, GlaxoSmithKline, Schering-Plough, and Merck.") är problemet om möjligt ännu större än när det rör sig om en nydisputerad forskare.

Enligt Ekot brukar Lars Wallentin säga att "varje patient som inte behöver Waran har vunnit någonting" och att med det nya läkemedlet så är man i stället " fri, lever som frisk, tar en tablett två gånger om dagen och behöver man inte alls befara hjärnblödning och andra blödningskomplikationer som man har med Waran".

Detta, kryddat med väl valda procentsiffror som "20 procent bättre skydd mot stroke" och "minskat antal dödsfall", är i min bok inte journalistik utan marknadsföring--sen om det är marknadsföring av apixaban, Uppsala, Lars Wallentin eller nya fina läkemedel i allmänhet är svårt att säga.

Som framgår av ledarkommentaren ovan och som är välkänt för läsare som följer nyheter inom blodförtunning och förmaksflimmer så finns nu 3 preparat som jämförts mot waran--först dabigatran i RE-LY, sedan rivaroxaban i ROCKET-AF och nu apixaban i ARISTOTLE. Alla tre är i ordets rätta bemärkelse jättestudier--drygt 18.000, drygt 14.000 respektive drygt 18.000, dvs drygt 50.000 patienter in alles. De två senaste är genomförda med "fejkade waranprover" så att patienter och prövare hölls blindade för vilket läkemedel patienterna tog--det är en logistisk bedrift som är anmärkningsvärd och jag lyfter på hatten för prövarnas målmedvetenhet i detta.

Alla tre studierna har liknande resultat; framför allt verkar de nya substanserna ha en fördel gentemot waran vad gäller förekomst av hjärnblödningar--dabigatran i den högre dosen utmärkte sig där med en till synes liknande blödningsfrekvens som waran men lite lägre förekomst av proppar, tromboemboliska händelser.

De flesta rapporterna noterar att det är en "jättestudie" men journalisterna ger inte intryck av att ha förstått varför  studierna är så stora: anledningen är att utfallen man studerar är ganska sällsynta--uttryckt annorlunda är waran ganska bra--och marginalnyttan med de nya preparaten är i absoluta tal ganska liten--då behövs det mycket stora studier för att uppnå statistisk styrka, s.k. power, för att dokumentera likvärdighet (egentligen non-inferiority, primära utfallet i samtliga rapporter) eller överlägsenhet.

Djävulen bor i detaljerna; ARISTOTLE liknar RE-LY i att man lyckades uppnå en god warankontroll (Time in range 62%) med internationella mått mätt, dock inte lika bra som svenska genomsnittet på drygt 70% i Auricula.

Många av nackdelarna med waran är välkända och vi har lärt oss leva med dem och byggt upp rutiner och skyddsnät för att hantera det läkemedlet under ett halvt sekel. Vi har även erfarenhet av hur vi skall använda läkemedlet i samband med operationer, akuta blödningar, hjärtinfarkt med ballongsprängning o.s.v.. Många sådana frågor är öppna för de nya preparaten; motmedel i samband med akuta blödningar saknas ännu men forskning pågår. Som för alla nya läkemedel finns en risk att biverkningar visar sig efter något-några års användning och leder till en omvärdering av nytta-riskbalansen, och detta bör vara ett skäl till viss tröghet i att anamma det nya.

Jag huvudräknade lite utifrån de angivna absoluta riskminskningarna och kom fram till följande naturliga frekvenser som är lättare att förstå än (icke meningsbärande) relativa riskminskningen som refererades av ekot:

Om 1200 personer behandlas med apixaban i ett år istället för med waran så drabbas ca 12-17 av dem av stroke (propp eller blödning) eller blodpropp till annat organ i kroppen i stället för förväntade 18 med waranbehandling. Dvs man behöver behandla 200-1200 personer i ett år för att förebygga en stroke eller propp till kroppen.

Om 1000 personer behandlas i ett år med apixaban istället för med waran så drabbas 2-4 av dem av hjärnblödning i stället för 5 som vore det förväntade utfallet med waran; man behöver med andra ord behandla 300-900 personer med apixaban i stället för med waran under ett år för att förebygga en hjärnblödning.

Angående totala dödligheten där det förelåg en statistiskt signifikant skillnad till fördel för apixaban: 120-10000 personer behöver behandlas under ett år med apixaban för att en färre skall dö. Punktestimatet i studien motsvarade 200 personer som behövde behandlas ett år.

Alla svenska journalister som väljer den enkla vägen och nöjer sig med att intervjua professor Wallentin får underkänt i min bok. Lämpliga personer att fråga om hur vi ska förhålla oss till nya läkemedel är några ansvariga läkare för waranmottagningar runt om i landet, företrädesvis någon utan engagemang för industri eller studier på nya läkemedel. Frågan är viktig och de nya läkemedlen kommer att ha en roll att spela framöver, men ingen läkare som jobbar med dessa frågor i vardagen gläds åt den här typen av kvälls- och veckotidningsjournalistik.

Fetmaoperation fördubblar risken för alkoholmissbruk enligt SVT Vetenskap (mfl)

Bodil Appelquist på SVT Vetenskap skriver om svensk forskning i fetmakirurgibranschen som inte publicerats annat än som abstract på konferens i våras (varför dyker den här nyheten upp nu?) och därför inte går att värdera på ett vettigt sätt. Från abstractet (som jag inte vet om Appelquist läst) så har man samkört register över genomförda fetmaoperationer med slutenvårds- och diagnosregister och sett en översjuklighet jämfört med kontrollbefolkning (ålders och könsmatchad) i sjukhusvård med diagnosen alkoholberoende. Lite siffror från studien läckte ut t.ex. hit.

Fetmaoperation fördubblar risken för alkoholmissbruk - vetenskap | svt.se

Jag känner mig lite kluven inför hur jag skall bedöma det här referatet; å ena sidan är det här förmodligen ganska bra forskning, å andra sidan är det ganska dålig journalistik. Anledningarna är följande, som jag ser det:

1. Opublicerade data som inte går att värdera för utomstående inklusive journalisten
2. Den enda som kommenterar studien är huvudförfattaren som självklart tycker att detta är det största sedan skivat bröd
3. Siffran som citeras friskt, "fördubblad risk" vid gastric bypass (jämfört med restriktiva operationer, t.ex. vertical banded gastroplastik) är inte alls trivial att värdera utan att känna till mer om data--vilka absoluta frekvenser det rör sig om, till att börja med--det rör sig alltså om en "hazard ratio", alltså en kvot mellan två "oddskvoter" (ett begrepp som i sin tur inte är helt enkelt för lekman att smälta). Statistiskt sett rätt mått men inte alls lätt att kommunicera på meningsfullt sätt.
4. Utan att känna till mer än det som går att läsa i SVT:s referat och länkarna ovan så kan jag säga att det finns potentiella andra förklaringar än den som nämns i SVT:s referat som måste beaktas--t.ex. har fetmakirurgin ökat dramatiskt från 80-talets början till nutid (som är det som omfattades i studien) och fördelningen av operationsmetoder tror jag har förändrats mycket över tid. Validiteten i utfallsmåttet, sjukhusvård med diagnosen alkoholberoende, måste också problematiseras när man bedömer registerstudier.
5. Nämnde jag att det är opublicerade data?

Tyvärr så blir det inte godkänt för det här referatet som annars såg ganska lovande ut.

Nyheten spreds också via TT och Dagens medicin till andra i Sverige, t.ex. hit, hit, hit, hit.

Viktig ALS-gen hittad enligt SVT vetenskap

Maln Attefall på SVT Vetenskap har skrivit det bästa jag läst i vetenskapsjournalistikväg sedan jag började blogga för två månader sedan.  Ett forskarlag i USA har gjort modern gen- och proteinanalys på olika kategorier av människor som drabbats av otäcka neurologiska sjukdomen ALS och funnit avvikelser i ett protein, "UBQLN2" (ubiquilin2) som sägs ska bilda garnnystanliknande trassel i nervcellerna. Det hela publieras i Nature.

 

Det framgår att detta är grundforskning, att det står i världens mest exklusiva tidskrift (Nature), att det kanske är viktigt, hur forskningen gick till (jag har faktiskt ögnat igenom artikeln, det var en ganska jobbig upplevelse), och vad forskarlaget bakom rapporten hoppas att detta kan betyda... och utomstående personer med intresse för fältet får kommentera och nyansera detta som intressant men tidig kunskap.

 

Bättre än så här blir det inte! Tack för det SVT!

 

Viktig ALS-gen hittad - vetenskap | svt.se

 

Kroppens egen medicin kan bota KOL enligt SVT Vetenskap

Linus Brohult har skrivit ett referat av ett referat som finns i hjärt-lungfondens tidning. Docent Arne Egesten som är lungläkare i Lund driver forskning på immunförsvar och KOL och beskriver preliminära data kring ett ämne, "midkine" som har antibakteriella egenskaper och som verkar finnas mer eller mindre av och som kanske har samband med varför vissa får KOL. Han beskriver på ett sakligt sätt att det rör sig om 10+ år innan detta kan tänkas bli ett läkemedel (till detta måste man tillägga brasklappen om hur svårt och dyrt det är att få något från grundforskning till läkemedelsförsäljning och hur många spår som aldrig blir något av).

Kroppens egen medicin kan bota KOL - vetenskap | svt.se

Detta är kul nya spår i forskningen men nyckelproblemet är att det inte ens är publicerat och granskat av andra forskare; oavsett hur välmenande och trovärdig forskaren är så bör vetenskapsjournalistikens inställning vara att inte skriva om det. Påståendet att denna nya grundforskning "kan bota KOL" är larvigt onyanserat och sänker också artikeln. Ingen utomstående kommenterar, ansvarig forskare lägger ut texten på ett sätt som är omöjligt att skilja från framgångsrik marknadsföring och sökande efter ytterligare resurser till forskning (begripligt och nödvändigt för enskilda forskare, men något som man förväntas genomskåda som vetenskapsjournalist), och data är som sagt opublicerade och omöjliga att granska. Lovande spår i forskning finns på universitet och högskolor runt om i världen och man gör egentligen ingen en tjänst genom att sätta lampan på just den som råkar ha Hjärt-Lungfondens favör (utom den enskilda forskargruppen och Hjärt-Lungfonden, förstås, men det är väl inte syftet med public service-vetenskapsredaktioner?).

Självklart underkänt.

Hormonbrist ökar självmordsrisken

Bodil Appelquist på SVT Vetenskap skriver om en nyss förhandspublicerad artikel som KI lagt ut ett pressmeddelande om. Den är så färsk att den inte gick att hitta med pubmed idag (!) och rör sig om för mig okänt territorium, nivåer av hormonet oxytocin i ryggmärgsvätska och en eventuell koppling till självmordsförsök. Tidskriften hade jag aldrig hört talas om, psychoneuroendocrinology, men den har tydligen hög status inom sitt fält (impact factor 5).

Jag har ögnat igenom studien som finns som korrigerat manuskript om man har tillgång till universitetsbibliotek. Jag är inte lika upphetsad som författarna över resultaten som jag på välvilliga dagar skulle karakterisera som hypotesgenererande och i behov av smarta replikerande studier. T.ex. jämförelsen nedbruten på kön känns inte särskilt intuitiv och blir lidande under de små talens lag.

Hormonbrist ökar självmordsrisken - vetenskap | svt.se

Om detta hade varit forskning gjord utanför Sverige kan jag inte drömma om att det dykt upp på SVT:s vetenskapsredaktion. Nu fanns ju ett pressmeddelande och kollegan Jokinen som skrivit artikeln (och är stolt och nöjd, med all rätt) är ett telefonsamtal bort.

Nåväl; problemen med det här referatet är många i min bok: man övertolkar rimliga slutsatserna om kausalitet, ingen utomstående får kommentera, det saknas länk eller ens information om vilken tidskrift det publiceras i, en huvudförfattare får berätta i positiva ordalag om sin forskning och forskning som kommer.

Betyget blir IG pga ovanstående.

Hundar spårar lungcancer enligt SVT Vetenskap

Bodil Appelquist på SVT Vetenskap skriver om samma artikel som jag nyss bloggade om från Eur Resp Journal, angående att man tränat hundar att med hjälplig precision identifiera "doften av lungcancer". Inslaget jag såg på 19.30-nyheterna ikväll var en parodi på vetenskapsjournalistik som jag vill ha den. Man hade faktiskt bjudit in en icke inblandad forskare som fick kommentera betydelsen av studien: en hundforskare från SLU. 

 

För att upprepa min invändning mot vinklingen på radion: I min mening är inte poängen med den här vetenskapsnyheten att hundar är kloka och kan komma att vara till nytta i människans och medicinens tjänst genom att ställa näsan till förfogande för att hitta lungcancer, utan att det finns ännu okända ämnen eller mönster av ämnen i utandningsluft hos lungcancerpatienter som kanske kan gå att använda som cancermarkörer till olika ändamål i framtiden. Det är inte en hundnyhet utan en lungcancernyhet (därav valet av tidskrift), och en lämplig person att kommentera vore en lungläkare.

 

I det skriftliga referatet citeras en av artikelförfattarna och hans slutsats att "den här nya studien tydligt visar att det finns sådana markörer i utandningsluften hos cancerpatienter" återges vilket är snäppet bättre än på vetenskapsradion.

 

Detta med att "skilja lungcancer från KOL" som jag hört och sett mycket om idag är virrigt från klinisk horisont eftersom den diagnostiska undersökningen som bekräftar eller utesluter KOL, spirometri (lungfunktionsundersökning), är snabbt tillgängligt på vårdcentraler och sjukhus över hela västvärlden.

 

Referatet på SVT är nästan, nästan godkänt men handlar för mycket om hundar (särskilt det långa inslaget på 19.30-nyheterna) för att det skall vara OK.

Hundar upptäcker cancer enligt Vetenskapsradion

Gustaf Klarin på Vetenskapsradion har skrivit ett referat av den här artikeln i European Respiratory Journal (division 2 inom internmedicintidskrifter i allmänhet, men nästan division 1 bland lungmedicintidskrifter, fjärde plats).Det finns pressmeddelande från erj här och internationella vetenskapssajter har snappat upp nyheten och jag har viss misstanke om att det är därifrån uppslaget kommit. Mer om varför snart.

Den som läser eller hör det här referatet kan lätt ledas att tro att förlängningen på detta är hundar som jobbar i rutinsjukvård, ungefär som mammografibussen (skärmbildsbuss för tbc-screening för en äldre lyssnare). Kanske man får gå förbi en lungcancerhund, en bröstcancerhund och en diabeteshund i samband med 50-årskontrollen på vårdcentralen i framtiden?

Detta är dock absolut inte vad artikelförfattarna förespeglar i originalmanus eller ens abstract. Absolut inte!

Från abstract:

LC was identified with an overall sensitivity of 71% and a specificity of 93%. LC detection was independent from COPD and the presence of tobacco smoke and food odors. Logistic regression identified two drugs as potential confounders.

It must be assumed, that a robust and specific volatile organic compound (or pattern) is present in the breath of patients with LC. Additional research efforts are required to overcome the current technical limitations of electronic sensor technologies to engineer a clinically applicable screening tool.

--------------

Den logiska tolkningen av hundförsöken är att det verkar finnas något som "luktar" i utandningsluften hos många personer med lungcancer och som saknas hos de som inte har lungcancer. Om vi kan identifiera detta eller dessa ämnen vore det mycket intressant som cancermarkör för framtida studium och möjligen för användning i screeningsammanhang. Detta är orsaken till att det förhandspublicerats i relativt tung vetenskaplig tidskrift, inget annat.

Denna huvudpoäng saknas helt i Klarins referat som istället bär en doft--svag men kännbar för min tränade näsa med nära 100-procentig precision--av kvällstidning. Om man ögnat igenom abstract framgår den här tolkningen omedelbart, ännu tydligare blir det om man läser artikeln. Jag misstänker därför starkt att den som skrivit referatet inte orkat gå ända till källan.

Huvudbudskapet är mitt överordnade betygskriterium, men även på de andra är detta referat bristfälligt: en huvudförfattare är den enda som får kommentera resultaten, således ingen utomstående som får nyansera det, och referens saknas.

Tyvärr kan jag inte godkänna det här--betyget blir IG.


Hundar upptäcker cancer - Nyheter från Vetenskapsradion - Vetenskap & miljö | Sveriges Radio